Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 10. Splittring bland abolitionisterna; presidentvalet 1840; »the Liberty party»; adress till slafvarna; abolitionisternas radikalism; fria färgade sjömän fängslade i Söderns hamnar; Samuel Hoarse; presidentvalet 1844; annektionen af Texas; krig med Mexiko 1846; protester från nordstaterna och abolitionisterna; Wilmotförbehållet 1846; Oregonfrågan; Calhouns uppträdande; Söderns vrede; presidentvalet 1848; »freesoilpartiet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamla moderlandet Mexiko och den upproriska nya »republiken». Dennas
president, Houston, som såg sin fara, gjorde då ett anbud till Förenta Staterna att
genast afbryta underhandlingarna, så vida detta land ville till hans disposition
ställa en större styrka.
Calhoun var då statsminister, och dagen innan annektionsfördraget
undertecknades gaf han Texas löfte om undsättning och lät afsända en hjälparmé för
att strida emot ett land, som icke brutit fred — ett betecknande drag af det
mäktiga slafpartiets sätt att föra politik. Och fåfänga voro Nordens protester
mot detta »brott mot tro och ära, som skulle komma att allmänt ogillas».
Sent på aftonen den 28 februari undertecknade presidenten en genom
demokraternas röstöfvervikt af kongressen antagen resolution, enligt hvilken Texas’
annektion tilläts mot vissa villkor, bl. a. det, att denna stat före den 2 jan. 1846
skulle antaga en konstitution.
När underrättelsen härom spred sig, emottogs den med alla slags
jubeldemonstrationer, med fyrverkeri, illumination, kanonsalut och hvarjehanda
festligheter. Aktieägare och bolagsmän, landjobbare och människojobbare fröjdades åt
den väntade vinsten, de slafagande cheferna yfdes öfver sin största triumf, och de
demokratiske ledame hoppades på utsikt till en långvarig maktställning.
Men bland allt detta jubel fanns det dock män, hvilkas hjärtan voro tunga
af sorg öfver nationens vanära och landets mörknande framtid.
Flera nordstaters legislaturer hade antagit resolutioner emot annektionen,
särskildt Vermonts och Massachusetts’. Sedan denna blifvit ett faktum, fortforo
frihetsvännerna i den senare staten att opponera sig, nu med hänsyn till den nya
statens blifvande konstitution. Talrika möten höllos, vid hvilka Garrison, Wendell
Phillipps, Theodor Parker m. fl. höllo eldiga tal. Det var egentligen från och med
detta möte, som Parker blef den väldige bestrafiaren af sitt lands, särskildt sin
stats och i all synnerhet sin stads, Bostons, synder.
Phillipps yttrade bland annat: »Jag vill icke vidkännas detta lands
kristendom, med dess negerbänkar längst bort i hvarje kyrka och negerhat längst inne
i hvarje hjärta. Och dock är jag kristen. Jag sätter allt milt hopp till mina faders
tro, men jag skulle känna mig själf för alltid förnedrad, om jag underläte att ogilla
de moraliska dvärgar, som nu trädt i våra fäders ställe».
Och Ralph Waldo Emerson, den ädle tänkaren och skalden, den glödande
patrioten, alltid klädande sina ord i orientalisk färgprakt, sade, att det var maktens
uppgift att beskydda, hjälpa, bevara; det var regeringens uppgift att styra, solens
att skina, den moraliska kraftens att uppmuntra, upprätta och rena. Han erinrade
om den persiske skaldens ord: »Gif akt uppå den faderlöses klagan, ty den når
den allsmäktiges tron». — Han önskade, att Massachusetts skulle visa »sublimt
tålamod» och hellre förlita sig på »principer, ära och rättvisa än på den fysiska
styrkans kombinationer».
Äfven Channing, Henry Wilson och Charles Sumner uppträdde vid samma
tillfälle för att å statens vägnar »i Guds, Kristi och mänsklighetens namn»
protestera mot Texas’ upptagande såsom slafstat.
Vid den 99:e kongressens sammanträde den 1 dec. 1845 framlade Adams
denna staten Massachusetts’ protest, men den blef förkastad med 150 röster mot
92. Förgäfves reste sig Daniel Webster i senaten med ännu en sista kraftig pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
