Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 10. Splittring bland abolitionisterna; presidentvalet 1840; »the Liberty party»; adress till slafvarna; abolitionisternas radikalism; fria färgade sjömän fängslade i Söderns hamnar; Samuel Hoarse; presidentvalet 1844; annektionen af Texas; krig med Mexiko 1846; protester från nordstaterna och abolitionisterna; Wilmotförbehållet 1846; Oregonfrågan; Calhouns uppträdande; Söderns vrede; presidentvalet 1848; »freesoilpartiet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
land, frilt tal, fritt arbete och fria människor». Därmed var demokraternas makt
betydligt reducerad, hvilket visade sig vid nästa presidentval.
Men det visade sig så äfven vid lösandet af Oregonfrågan. Presidenten Polks
styrelse hade börjat med hotande utsikter till krig med England på grund af detta
lands anspråk på den under namnet Oregon kända landsträckan från Mexikos
nordvestra gräns till 54 grader 40 min. nordlig bredd. Stridigheterna hade
emellertid bilagts med ett fördrag af år 1846, enligt hvilket gränslinjen skulle gå från
Klippbergen längs 49:e breddgraden. Men redan innan denna bestämmelse träffades,
hade flera försök blifvit gjorda att organisera territoriet Oregon. I maj 1848
framlades inför kongressen en bill af mr Hale, hvilken bland annat innehöll, att slafveriet
skulle utestängas från Oregon och dess invånare tillförsäkras samma okränkbara
rättigheter och privilegier, som invånarna i Iowa åtnjöto, där slafveriet blifvit
af-skaffadt.
Detta satte med ens frågan på sin spets. Calhoun utkämpade nu en af sina
sista strider för denna »stora, välsignelserika institution», som han kallade slafveriet.
Han fordrade för slafägarne full rätt att under konstitutionens hägn med alla sina
slafhjordar begifva sig till territorierna, men han begärde däremot icke, att
konstitutionen skulle införa slafveriet vare sig där eller annanstädes. Denna doktrin,
som då tycktes ny och oroväckande, stödde han på staternas likställighet inom
den federativa föreningen. Han betonade vidare, att den enda egendom, som
konstitutionen garanterat, var just slafvarne, ty i annat fall skulle Södern aldrig
samtyckt att antaga den. Han förklarade som sin öfvertygelse, att de stridspunkter,
som uppkommo om slafirågan, voro starka nog att upplösa unionen. Han
motsatte sig alla slafemancipationssträfvanden i det förflutna, det närvarande och
det tillkommande. »Om vår union och vårt styrelsesystem äro dömda till
undergång och vi skola dela så många andra stora folks öde, hvilka gått under före
oss, skall den historieforskare, som i kommande dagar öfvertänker de händelser,
hvilka fört till detta ödesdigra resultat, ägna sitt första kapitel åt förordningen af
år 1787, beprisad som den och dess författare varit det–Hans nästa kapitel
borde ägnas Missourikompromissen. Om något mera skall följa därefter, vet jag
icke. Det beror af, huru vi handla. Om denne historiske forskare skulle äga en
filosofisk anläggning och vara böjd för att söka mera aflägsna och dolda orsaker,
skulle han kunna finna dem i ett påstående, hvilket framalstrats ur en tvifvelaktigt
solklar sanning, men hvilket, såsom det nu uttryckes och uppfattas, är ett af de
falskaste och farligaste af alla politiska missgrepp. Det påstående, på hvilket jag
syftar, har blifvit ett axiom för en stor majoritet å båda sidor om Atlanten och
upprepas dagligen från tunga till tunga såsom en orubblig och oomkullkastlig
sanning; det är detta: alla människor äro födda till frihet och’1 jämlikhet 1–
Så uppfattadt, finnes det intet sant ord däri–-Det är ytterligt osant».
»Slafveriet», yttrade han vidare, »har varit en välsignelse för mänskligheten
–-Liksom Nilens vatten har det spridt sitt fruktbärande inflytande öfver
hela världen. Det har varit en välsignelse för alla utom för Söderns plantageägare,
som varit slafvens lärare och vän så väl som hans herre, och som höjt honom
till civilisation».
Man skulle kunna säga, att dessa Calhouns »påståenden» äro de djärfvaste,
som denne djärfve man någonsin framställt. I denna Oregonstrid liksom
kulminerade hans nervösa glödande hängifvenhet för Söderns uppfattning af slafsaken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
