Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 11. »Underjordiska järnvägen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
velat hjälpa tvenne olyckliga i deras fåfänga försök att undkomma ett hårdt
förtryck. Och hvarken Förenta Staternas regering eller dess kyrka, som kår
betraktad, hade ett ord af protest emot denna barbariska behandling.
Man måste åter tänka på Parkers skarpa ord: »Amerika styres af en hop,
män med ingenting annat än nyförvärfvadt mynt och hvad därmed följer —
trehundratusen slaf hållare och deras tjänare, Norden och Södern» *.
En af de mera minnesvärda händelserna, förbundna med den »underjordiska
järnvägen», är Charles Torrey s fångenskap och död i ett fängelse i Maryland.
Mr. Torrey var pastor i kongregationalistkyrkan i Richmond Street, Providence, och
mycket intresserad af antislafverisällskapets litterära verksamhet.
År 1842 hölls i Annapolis, Maryland, ett konvent af slafägare, under hvilket
statens redan förut tillräckligt omänskliga slaflagar blefvo ytterligt skärpta. Mr.
Torrey var närvarande såsom korrespondent för flera af Nordens tidningar. Det
började snart hviskas, att främlingen från Norden var abolitionist; detta var nog att
upphetsa allmänna stämningen. Befolkningen i Annapolis debatterade öppet frågan,
huruvida han skulle drifvas ur staden tjärad och rullad i fjäder eller hängas. Tills
vidare greps han och insattes i fängelse, där han fick förbli i en usel cell utan
ens en halmkärfve att ligga på, ända till dess domen öfver honom föll: 500 dollars
böter — på grund af att han misstänktes tillhöra abolitionisterna.
Och från denna stund gjorde han det också med brinnande öfvertygelse. Ty
i Annapolis’ fängelse hade han sett så mycket af det elände slafveriet medförde,
att han gaf sig själf det löftet att inviga sitt lif åt slafvarnes sak, eller som han
strax efter lössläppandet ur fängelset skref till tidningen »New-York Evangelist»:
»Jag känner starkare än någonsin budet att ’minnas dem, som sucka under bojor’,
och jag har svurit att arbeta för slafvarnes befrielse, ända till dess ingen slaf
mera finnes i landet. Må Gfud hjälpa mig att bli trogen detta i Annapolis’ fängelse
gifna löfte».
Sedan han åter blifvit fri, bosatte han sig med sin unga hustru och sina
små barn i Alabama, där han blef utgifvare af en tidning.
Här uppsöktes han af en slaf, som flytt från Virginien och nu bad honom
hjälpa sig med att äfven rädda hans hustru och barn undan slafveriet.
En sådan bön till den man, som nyss hade aflagt ett så dyrt löfte, kunde
icke vara förgäfves. Han anträdde tillsammans med slafven tillbakafärden till
Virginien, som skulle bli så olycksdiger både för honom och hans skyddsling.
Han blef åter arresterad, fängslad och ställd inför rätta. Till hans sakförare
valdes en jurist, men Torrey upplyste först med karaktäristisk ärlighet, att han
en gång förhjälpt en af dennes slafvar alt rymma. Hvad denna bekännelse
betydde i detta land är lätt insedt.
Rättegången varade flera månader, och under tiden hölls han fängslad. När
han varit tre månader inspärrad, gjorde han ett fåfängt försök att fly. Han greps
åter, belädes med tunga järnbojor och insattes i en cell, så låg och trång, alt han
hvarken kunde stå rak eller ligga utsträckt. Den 30 december 1843 dömdes han
till sex års hårdt fängelsestraff.
Alla bemödanden å hans vänners sida att förmildra domen voro förgäfves,
och ingen hänsyn togs till hans af behandlingen brutna hälsa. Han dog i fängelset
den 9 maj 1846.
• Theodor Parkers Samlade skrifter, del. 9, sid. 04.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
