Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 11. »Underjordiska järnvägen» - 12. Revolutionsåret 1848 och kongressjubel i Washington öfver »frihetens» triumf; Pearl-affären; kongressens verkliga frihetssinne; pöbeluppträde i Washington; scen i senaten; John Quincy Adams’ död 1848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lugn, ärad och vördad af alla. Och hans jordafärd var en triumfators, sådan
anslutning väckte den bland hela statens befolkning. Det var ett värdigt slut på
en sådan bana, att endast representanter af den ras, hvilken han bevisat så många
välgärningar, buro hans stoft till dess sista hvila.
Sådan var den bekanta »underjordiska järnvägen», sådana de krafter, som
representerade densamma. Dess medlemmar voro i de flesta fall kristna män
och kvinnor, som ansågo sig framför allt böra följa budet: »du skall älska din
nästa såsom dig själf», äfven om de därigenom skulle komma att bryta mot
mänskliga lagar och föreskrifter. De voro äfven beredda att bära följderna af
sitt handlingssätt och tåligt lida människornas straff, vissa om, att de, då de lydde
»den inre rösten», utöfvade en »Gudi behaglig gärning».–
12.
Är 1848 var det stora revolutionsåret. En väldig flodvåg af tankar och
känslor strök fram öfver Europa, kullstörtade troner, bortsopade dynastier och
omdanade hela folks sociala och politiska institutioner. Förnämligast i Frankrike.
Dess kung drefs i landsflykt, huset Orleans upphörde att vara en af kontinentens
regerande familjer, en republikansk regering organiserades, och Frankrike tog för
andra gången plats bland jordens demokratstater.
Hvar skulle väl dessa tilldragelser hälsas med större jubel och sympati än
i »frihetens land», den stora republiken hinsidan Atlanten?
Också uttryckte Förenta Staternas befolkning genom möten och resolutioner
högljudt sin hänförelse. Tidigt i april sände presidenten Polk ett budskap till
kongressen, att »världen sällan bevittnat ett mera intressant och sublimt
skådespel än denna det franska folkets fredliga resning för att försäkra sig om ökad
frihet». Samma dag antog Huset en serie resolutioner, som uttryckte idel glädje
öfver tilldragelserna, varma sympatier för Frankrike och hoppet, att »den under
fötterna trampade humaniteten måtte fortfarande nedbryta alla former af tyranni
och förtryck».
Stora, klingande ord uttalades af de hänförda representanterna.
»Det är», sade en, »frihetens triumf öfver tyranniet, sanningens öfver lögnen,
humanitetens öfver inhumaniteten–-en försäkran om, att den tid snart
nalkas, då i Europa vapenmakten måste böja sig för den moraliska makten, då
konungarne måste böja sig för folkväldet, då Europas massor endast behöfva vilja
för alt bli fria–-»
»Det är min öfvertygelse», sade en annan, »att den tid är inne, då
kungadömet har förlorat sin makt öfver människosinnena. Världen vaknar upp ur sin
djupa slummer, och mänskligheten varsnar, att rättigheten att styra ej tillkommer
krönta kungar, utan den stora massan–-». Men huru ifrigt talaren — det
var en mr Killiard från Alabama—än applåderade kungadömets fall, så hyste han
dock vissa betänkligheter mot den så kallade mänskliga jämlikheten, detta
»fördömda franska broderskap», som icke bör förefinnas i en väl reglerad frihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
