Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 13. Kaliforniens upptagande som stat; presidenten Taylor; kongress-strider; Henry Clay och »omnibusbillen» 1850; debatter i kongressen; Calhouns sista uppträdande; hans död; Websters uppträdande; hans 7-mars tal; verkan däraf; kompromissens antagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unionen skulle komma att sprängas i atomer eller ej ens längre vara värd att
oe-varas» *.
Men Taylor var äfven en genomhederlig och rättskaffens man; när Söderns
brushufvuden påstodo, att de slafägande staternas rättigheter just ledo intrång, i
fall Kalifornien upptoges som fri stat, gjorde han invändningar häremot. Han
hade icke pejlat djupet af Calhouns metafysik. Om han än insåg, alt
slafveri-systemets intressen berodde af elt större antal slafstaler och därmed öfvervikt
inom kongressen — helst Norden blifvit ökadt med flera nya fristater, Oregon,
Iowa m. fl. — så erkände han, att äfven andra rättigheter inbegrepos i frågan.
Och han lät sig icke öfvertvgas om att det, i fall Kalifornien och New Mexiko
önskade inträda i unionen utan slafveri, skulle vara rätt att förvägra dem detta, i
fall de för öfrigt voro kvalificerade att blifva stater.
Denna presidentens oväntade ståndpunkt väckte stark förbittring och oro
i Södern; i stället för att göra slut på upphetsningen, blef denna härigenom i
högsta grad ökad, och högljudt utslungades mot presidenten beskyllningen att vara
»en förrädare mot Södern».
Partierna inom kongressen stodo skarpare än någonsin emot hvarandra.
Striden utbröt redan vid valet af talman: skulle det bli en sydstatsrepresentant,
hängifven majoriteten och slafsystemet, eller skulle det bli en frisinnad man, som
äfven skulle lämna minoriteten, frihetsvännerna, tillfälle alt göra sig gällande?
Debatten blef sådan, som den endast torde kunna förekomma i ett
amerikanskt representantshus. Till slut förklarade en sydstatsrepresentant Meade från
Virginien, att han vore villig välja en talman från hvilken sida som helst, i fall
han bara vore motståndare till slafveriets upphäfvande i distriktet Kolumbia och till
dess uteslutande från territorierna. »Om slafveriet», sade han, »skall upphäfvas i
distriktet och uteslutas från territorierna, då hoppas jag till Gud, att mina ögon
måtte hafva skådat den siste talmannen i representanternas hus.»
Dessa ord uppväckte ny storm, som växte till orkan, när mr Duer från New-York
proklamerade sig redo att rösta för en whig, en demokrat, en freesoiler eller hvem
som helst utom en »disunionist». Mr Bayly från Virginien svarade, att ingen
sådan funnes i Huset, samt bad Duer försöka utpeka någon, om han kunde. Denne
pekade på Meade och förklarade, att det fanns en från Virginien. »Det är
osanning», skrek denne. »Ni är en lögnare, herre», skrek Duer. Snabb som tanken
störtade Meade sig öfver Duer och slog honom till golfvet. En scen af obeskriflig
förvirring följde. Rop af »till ordningen», hotelser, svordomar, våldsamma gester.
Höjande sin staf, inskrider sergeant-at-arms bland de stridande
nationalrepresen-tanterna, som ingalunda låta lugna sig häraf utan högljudt ropa: »Bort med den
där grannlåten!» **
När oljudet till slut stillnat af, bad mr Duer huset om ursäkt för det uttryck
han fallt, hvarefter debatten upptogs ånyo.
»I de så våldsamt anfallna nordrepresentanternas namn», förklarade en
whig-representant från Illinois, »och uttalande hvad jag vet vara deras känslor, påstår
jag, att en upplösning af unionen är, måste vara och skall vara omöjlig, så länge
ett amerikanskt hjärta klappar i ett amerikanskt bröst och så länge den
allsmäk-tige sänder sin visdom och godhel alt ledsaga och välsigna oss.»
* Carl Schurz: Life of Henry Clay, vol. II, pag. 320.
** Henry Wilson: Rise and Fall of the Slaceponer, vol. II, pag. 214.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
