Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 14. Abolitionisterna verksammare än någonsin; Theodor Parker; lagen om förrymda slafvars återlämnande; den ovilja den väckte; möte i Faneuil Hall; den färgade befolkningens rop om hjälp; Websters agitation; kyrkans hållning; Ellen och William Craft samt Theodor Parker; slafven Shadrach; Thomas Sims; »Onkel Toms stuga»; petition framlagd af Sumner i kongressen 1852
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återkallad, som om vi under natten fått en huggorm i vår bädd; än mer, vi tänka
icke låta vårt parti utplånas, utan ämna att med Guds hjälp gå till den första
valurna vi kunna finna och där afgöra saken. Vi äro af många skäl emot dess
dåliga lag. Vi äro emot den, emedan den icke kräfves af konstitutionens anda.
Vi äro emot den, emedan den inför slafveri i Massachusetts, emedan den med
mutor förgiftar rättvisans brunn, emedan den fastställer priset å en neger från
Karolina till 1,000 och en yankee’s själ till fem dollars — — och slutligen äro vi
emot den, emedan den befaller oss att bryta mot Guds lagar — — — Nämn ett
brott, som den ej innebär, en låghet, som den ej frestar till, ett band, som den
icke söndersliter».
I alla de fria staterna höllos för öfrigt liknande möten med antagande af
liknande resolutioner, och tusentals personer stodo upp och förklarade, att de förr
skulle gå under än låna sin hand till den påbjudna människojakten.
I sin förtviflan hade den färgade befolkningen utsändt en adress till de fria
staternas prästerskap, anropande det om att höja sin röst till de förföljdas hjälp,
och till många protestantiska kyrkors heder må det sägas, att de följde
uppmaningen. Flera stora kyrkliga möten höllos, vid hvilka den nya lagen lika strängt
fördömdes som vid de politiska; och många präster följde modigt Parkers exempel
att förklara sig icke kunna lyda lagbudet, emedan det stred mot deras Herres och
Mästares långt högre lag. »Puritanerna», yttrade en framstående
kongregationalpräst från New-York, »ledo hellre straff för brott mot orättfärdiga lagar, än de
syndade emot Gud. Den flyktande slafven skall hafva bröd, han skall hafva
penningar, han skall hafva beskydd, äfven om det skall kosta oss fängelse och böter.»
»Guds lag», yttrade en annan, »förbjöd den kristne att förtrycka slafven eller
återsända honom till hans herre. Hvarför skulle då icke jag hjälpa honom i kampen
för de rättigheter han fått af Gud, i det han skapats till människa? Det kraf
mina egna jämlikar uppställt måste omintetgöras, det lagpergament de själfva hafva
skrifvit måste öfverkorsas. Hvad har väl detta pergament att betyda, när jag
möter denne min broder på domens dag? Hvad har väl detta pergament att
betyda, när Kristus, afgörande mitt eviga väl, skall säga mig: jag var hungrig och
du gaf mig intet att äta! Jag var törstig, och du gaf mig ej att dricka! Jag var
naken, och du klädde mig icke! Jag var husvill, och du härbärgerade mig icke!«
Henry Ward Beecher framhöll med honom karaktäristisk kraft, att
återsändandet af en flyktad slaf »innebar hvarje förolämpning, som det var möjligt för
en människa att tillfoga en annan. När vi hafva upphört att bedja; när vi
hafva utrotat all den humanitet, som evangeliet framkallat bland oss; när vi
hafva uppbränt våra biblar och förnekat vår Gud: då skola vi förena oss med
dem, hvilkas patriotism består i att beröfva människorna hvarje naturlig rättighet
och drifva dem från religionens ljus till mörk hedendom».
Sådana uttalanden fälldes af en mängd präster i de fria staterna, och den
skälfvande flyktingen fann i månget kristet hem ett vänligt välkommen och goda
råd för sin — trots den mer än någonsin verksamma »underjordiska järnvägen» —
allt farligare färd mot Kanadas gräns.
Men utom dessa »indignant meetings» organiserades i alla Nordens städer
»vaksamhetskomitéer», hvilkas uppgift var att hindra förrymda slafvars häktning
eller, om detta vore för sent, att förskaffa dem allt det lagliga bistånd, som vore
ägnadt att rädda dem från att bli återsända till deras forna herrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
