Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 14. Abolitionisterna verksammare än någonsin; Theodor Parker; lagen om förrymda slafvars återlämnande; den ovilja den väckte; möte i Faneuil Hall; den färgade befolkningens rop om hjälp; Websters agitation; kyrkans hållning; Ellen och William Craft samt Theodor Parker; slafven Shadrach; Thomas Sims; »Onkel Toms stuga»; petition framlagd af Sumner i kongressen 1852
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Millers förklaring, att flickan vore fri, grep han henne och förde henne till en
väntande vagn. I detsamma kom Miller själf tillstädes och försökte hindra rofvet,
Oaktadt han hotades med döden. Slafägaren lyckades dock föra flickan till
Baltimore och inspärra henne i ett slaflangelse därstädes. Några vänner af humanitet
bragte saken inför rätta, och följden blef, att flickan lösgafs. Mr Miller
hade-emellertid någon tid därefter plötsligt försvunnit från sitt hem. Han återfanns
till slut död, hängande i ett träd i skogen, nio mil från hemmet. Allmänna
meningen var att han blifvit mördad. Guvernören i Pennsylvanien begärde af
guvernören i Maryland, att slafägaren skulle arresteras. Men denne undslapp med
tillhjälp af tvenne falska vittnen, som svuro, att de hört farmaren erkänna att flickan
vore en slaf. Alla Millers grannar aflade vittnesbörd, att detta vore osant och att
de känt flickan från hennes födelse, men det gagnade till intet.
Mera brutalt, ehuru ej så blodigt, var fängslandet af den fargade kvinnan
Hannah Delham i Philadelphia. Hon befann sig i omständigheter, som kräfde
största hänsyn. Men innan ännu hennes sak blifvit afgjord inför rätta, fördes hon
med stor hast till Södern, på det hennes barn icke skulle hinna komma till världen
i den fria staten Pennsylvanien, utan i slafstaten Maryland.
Någon gång afbröts dock den dystra enformigheten i dessa tilldragelser af
en eller annan gladare episod, i hvilken den förföljdes hjältemod kröntes med
framgång. Denna prägel bär William och Ellen Crafts flykt från Virginien och
deras lyckliga räddning, tack vare Theodor Parkers mod och uppoffring.
William Craft var en neger af oblandadt blod, en »storväxt, präktig karl»,
som Parker säger; »hans landsmän, icke ädlare än han, voro en gång biskopar i
Hippo och Kartago», fortsätter den varmhjärtade talaren lifligt, fast högeligen
ohistoriskt. Ellen var mycket ljus, nästan hvit; hon klädde sig i manskläder och
utgaf sig för att vara en ung plantageägare, lidande af lungsot och på väg till
Norden för att söka läkarehjälp, åtföljd af sin slaf, William, hvilken såsom gammal
hustjänare var varmt fast vid sin unge herre. De foro den vanliga vägen,
uppe-höllo sig bland de andra passagerarna och kommo lyckligt till Massachusetts, där
de hjärtligt emottogos af slafvännerna.
Men slafägarne voro dem på spåren; ett första försök att gripa dem i
oktober 1850 strandade genom »vaksamhetskomitéens» bemödanden. Påverkade af
denna, togo äfven en mängd andra invånare i Boston de förföljdes parti; man visste,
hvad som väntade dem i Södern: grymma straff för mannen, prostitutionshuset för
den unga hustrun.
»Kidnappers» sökte förgäfves locka dem i fallan, men blefvo själfva fördrifna
ur Boston. Dock endast för att återkomma med understöd af förbundspolisen.
Nu voro goda råd dyra. Craft beväpnade sig och barrikaderade sig i sin
bostad, förklarande, att ingen skulle taga honom lefvande. Hans hustru fördes
först till Ellis Gray Lorings hem. Men när man fruktade, att slafägarne skulle
kunna gripa henne där, tog Parker henne hem till sig och höll henne dold en
hel vecka.
Under tiden sökte vaksamhetskomitéen samla tillräckligt penningar för att
sända flyktingarna i säkerhet till England. Men de, som voro äkta makar på
vanligt slafsätt, önskade, att deras äktenskap skulle bli giltigt enligt Förenta
Staternas lagar. Parker vigde dem. Han berättar själf härom följande: *
• Albert Réville: Theodor Parker, hans lif och arbeten, pag. 111, 112.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
