Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 14. Abolitionisterna verksammare än någonsin; Theodor Parker; lagen om förrymda slafvars återlämnande; den ovilja den väckte; möte i Faneuil Hall; den färgade befolkningens rop om hjälp; Websters agitation; kyrkans hållning; Ellen och William Craft samt Theodor Parker; slafven Shadrach; Thomas Sims; »Onkel Toms stuga»; petition framlagd af Sumner i kongressen 1852
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag har for sed, innan jag öfvergår till själfva vigselakten, att erinra det
unga paret om de plikter de åtaga sig, hvarvid jag lämpar mina ord efter de
nygiftas särskilda lefnadsförhållanden och villkor. Jag sade nu till dem, hvad jag
vanligen säger till alla nygifta. Därefter sade jag till Craft, att deras ställning
kräfde af honom särskilda plikter. Han var biltog. Så långt Förenta Staterna
sträckte sig, fanns det ingen lag, som skyddade hans frihet. Det var endast och
allenast af allmänna opinionen i Boston och af honom själf, som hans frihet
berodde. Om någon angrepe honom for att bringa honom tillbaka till slafveri, så
ägde han rätt, naturlig rätt att motstå denna människa ända intill döden, men
han kunde afstå från att begagna denna rätt för sin egen räkning, om han så
fann för godt, och tåla, att man åter gjorde honom till slaf, hellre än att döda
eller såra slafägaren, som anföll honom. Men i fråga om hans hustru, så var
det på honom hon hade alt räkna; det var hans plikt att skydda henne–-
Följaktligen anbefallde jag honom att, om det värsta skulle hända, försvara sin
hustrus lif och frihet till hvad pris som helst, mot hvarje slafägare, skulle han ock
i och för detta nödgas gräfva sin egen och tusende människors graf.
»Därefter följde den egentliga vigselceremonien–Sedermera visade jag
honom en bibel på ett bord, elt svärd på ett annat, och jag sade honom, hvilket
bruk han borde göra af det ena och det andra. Jag tog bibeln, lade den i hans
högra hand och sade: ’Den innehåller de högsta sanningar, som människosläktet
äger; den är ett verktyg, hvaraf du måste begagna dig för din och din hustrus
själs frälsning’. Sedan fattade jag svärdet, lade det i hans hand och sade honom,
att om det värsta hände och han icke hade andra utvägar, så måste han betjäna
sig däraf för att skydda sin hustrus lif och frihet. Jag sade honom, att jag
af-skydde våld och att jag respekterade människolifvet såsom något heligt och att, i
min tanke, de tillfallen vore högst få, då man har rätt att taga det af hvem det
vara må; men att, om han icke på annat sätt kunde rädda sin hustrus frihet,
detta vore ett sådant fall.–-Men jag anbefallde honom att betjäna sig af
svärdet endast i yttersta nödfall, att icke nära hämdgiriga känslor emot dem, som
fordom hade hållit honom i fjättrar–’Betänk’, sade jag honom, ’att om du
icke kan bruka svärdet till din hustrus försvar utan hat till den man, som du
måste slå, så är din gärning icke skuldlös’»–-.
Flyktingarna kommo lyckligt öfver till England, där de emottogos synnerligt
väl. Och Parker skref ett bref till presidenten Fillmore, hvari han sade honom
hvad han gjort för att förblifva trogen sin religion, d. v. s. vördnaden för de
gudomliga lagarna. Han fick icke något svar, men man vågade icke anbefalla
något åtal emot honom.
Ungefar samtidigt höll han i Melodeon sin berömda predikan om »Samvetets
uppgift och betydelse i förhållande till människors lagar». Det var andra ord,
Bostons invånare här fingo höra, än i professor Stuarts nyssnämda skrift:
»Samvetet och konstitutionen». Han samställde här en människas plikt att hjälpa en
drunknande, en nödställd, en öfverfallen med hennes plikt alt hjälpa en flyktad
slaf; han påpekar, att rättigheten att göra en människa till slaf är ej större än
den att mörda en människa.–»För mig är det klart, att det är medborgames
plikt att rädda den flyende slafven ur polismannens händer, hvilken söker återföra
honom i träldom»–.
Om sitt eget handlingssätt yttrar han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
