Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 15. Presidentvalet 1852; Daniel Websters död; Henry Clays död; presidenten Pierce; Stephen Douglas och Kansas-Nebraska-billen 1854; kongressdebatter; prästernas petition; bildandet af det republikanska partiet; »Knownothing»-partiet; Anthony Burns; emigrant-understödskompaniet och emigreringen till Kansas; gränsstriderna i Kansas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
offentliga lif, så skall han finna nyckeln därtill i min önskan om unionens
bevarande och upprätthållande*».. —
Men det politiska lifvet gick sin gång. Freesoilpartiet hade sitt stora möte
i augusti och valde till sin kandidat den frisinnade John Hale från New Hampshire.
Bland dessa tre kandidater blef Pierce vald med en öfverväldigande majoritet;
det fanns i själfva verket ingen Nord: Södern innehade ännu all makten.
Vid slutet af hans styrelse sades det om honom, att han tillträdde sitt
ämbete med mycken liten opposition och afträdde därifrån utan någon alls. Därmed
är hans personlighet karaktäriserad; som ofvan nämts, var han en nolla, en
synnerligt lämplig president för slafsystemet.
I sitt första budskap yttrade han en ifrig önskan alt »slafverifrågan» nu måtte
få hvila för alltid. Sex veckor därefter framlade Stephen Douglas i senaten sin
bekanta bill om territoriet Nebraskas upplåtande åt nybyggare. Dittills hade allt
land väster om Iowa och Missouri varit slängdt för emigranter. Efter en vink
från en annan sydstatssenator, mr Dixon, »förbättrade» Douglas sin bill till följande
förslag: två nya territorier skulle bildas, Kansas och Nebraska, och det skulle
lämnas åt de där boende medborgarnes eget afgörande, om slafveriet skulle inom
dessa territorier tillåtas eller ej.
Denna bill skulle alltså »helt och hållet upphäfva Missourikompromissen,
hvilken, såsom upprepade gånger nämts, stadgade, att slafveriet icke skulle införas
i stater och territorier norr om 36° 30’ nordlig bredd. Men allt sedan nederlaget
i Oregonfrågan hade upphäfvandet af denna bill varit sydstatspartiets önskemål.
Under tidernas lopp hade de fria staternas antal vuxit till 16; slafstat erna voro
endast 15. Kunde man låta detta passera? Aldrig! Alle man till verket och den
»unge* Douglas, den ärelystne, maktlystne advokaten, den skicklige talaren,
Calhouns efterträdare, i spetsen! Södern vill betrygga sin makt i kongressen. Den
behöfver nya slafstater för att få nya slafsystemssenatorer, som gifva
afgörande röst i Förenta Staternas senat. Det stora slaget skall stå om ett ofantligt
område — 485,000 kvadratmil —; om man drager en linje från Triest till
Amsterdam, så är Nebraska dock större än hela den sålunda afskurna delen af västra
Europa. Det omfaftar 83,393 kvadratmil större landvidd än alla de forton fria
staterna öster om Mississippi, det når från Missouris västra gräns till Klippbergen.
Hvilket område för utvidgning af slafveriet, för befästandet af de sydliga
intressena!
Ännu ett skäl fanns. Pacificbanan var en af tidens hufvudfrågor. Man
måste hafva samfärdsel med västern. Tre järnvägslinjer voro möjliga; en genom
mexikanskt område, men denna kunde tills vidare ej tagas i betraktande; de andra
två gingo just genom Nebraskaterritoriet. Men blefve Nebraska »fri jord», kunde
slafägaren ej taga sina slafvar med sig denna väg, ty det fria områdets lag gjorde
slafven fri. Blefve Nebraska däremot slafstat, så vore denna fara upphäfd. Södem
behöfde »kortaste vägen» för sin institution, en slafjärnväg, så att säga, från
Mississippi till Stilla hafvet.
Ett litet antal frisinnade män, kallande sig »oberoende demokrater i
kongressen», framlade en mycket allvarlig protest mot Douglas’ bill. Protesten var
undertecknad af senatorerna Salmon Chase och Charles Sumner samt af Giddings,
Wade, Gerrit Smith och de Witt, medlemmar af Huset. Den blef med mycken
* Se Carl Schurz: The Vfe of Henry Clay, vol. II, chapter XXVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
