Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 15. Presidentvalet 1852; Daniel Websters död; Henry Clays död; presidenten Pierce; Stephen Douglas och Kansas-Nebraska-billen 1854; kongressdebatter; prästernas petition; bildandet af det republikanska partiet; »Knownothing»-partiet; Anthony Burns; emigrant-understödskompaniet och emigreringen till Kansas; gränsstriderna i Kansas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smittande inflytande vanhelgat predikstolen och förnedrat altarbordet.–-
Jag betviflar, att det finnes någon annan klass i Amerika än just dessa evangelii
förkunnare, som besitter så djup okunnighet rörande den fråga, om hvilken de
vilja försöka upplysa senaten* *.
»Af alla människoklasser», instämde en annan sydstatssenator, »är denna
den mest inkräktande samt som kår betraktad den mest arroganta.» »När prästerna»,
tilläde en tredje, »öfverskrida det åt dem anvisade området och bli agitatorer, så
beröfva de sig själfva all aktning.» »Och jag», bifogade en fjärde, »anser, att poli*
tikens källflöde är långt renare och klarare, långt mera välgörande och uppfriskande
än det stillastående vattnet i deras teologiska sump», hvarefter mr Badger satte
klämmen på det hela genom att säga sig »vilja med hänsyn till hvarje enskild
af dessa präster yttra, hvad Walter Scott låter Cromvell säga till den högärevördige
pastor Oldenough: Gudi klagadt! Gudi klagadt! En lärd man, men allt for
obetänksam! Ett för långt drifvet nit förtär honom!»
Men mr Banks från Massachusetts uppträdde till de 3,000 prästernas försvar:
»De äro hvarken anarkister eller revolutionärer. De äro anspråkslösa, konservativa,
vetgiriga, beroende män. De hafva inga lifstidsplatser, de samla ingen
förmögenhet. De söka ej befästa något välde, ej organisera någon styrka. Isolerade och
beroende, göra de ej intrång i någons rättigheter och hafva intet själfviskt syfte.
Uppriktigheten af deras protest är utom all fråga och allvaret i deras uppmaningar
bör ställas utanför allt klander».
Alldeles i sista timmen af den */, år långa debatten framlade Sumner flera
memorial emot förslaget, bland hvilka 125 olika protester af andra präster i de
sex Nya-Englands-statema. Med anledning häraf betonade han allvarligt
prästernas rätt att såsom protestanter mot en stor villfarelse bli hörda inför kongressens
skrank. Han erinrade senaten om huru John Adams, längtande efter landets
frihet, i revolutionens dagar sade: »Må predikstolarna utsända åskor emot förtrycket».
Och predikstolarna hade utsändt åskor. Nu var tiden inne för dem att åter göra
detsamma. Han kallade Douglas’ bill »den på en gång sämsta och bästa, hvilken
kongressen någonsin dekreterat, den sämsta i så hänseende, att den för närvarande
är en seger för slafsystemet; den bästa, enär den bereder vägen för detta
’hädanefter allt väl’, när slafveriet måste försvinna. — Med sorg böjer jag mig för den
orättfärdighet, I stån i begrepp att begå; med glädje välkomnar jag framtidens
löften!»
Därpå antogs billen med 35 röster mot 13. Och härmed var det stora bördiga
landområdet öppnadt för maktlystna sydstatsmän med deras beklagansvärda
slaf-boskap, och härmed var denna »squattersuveränitet» proklamerad, som skulle
gifva anledning till vilda gränsstrider.
Men »Young America» — som den yttersta högern kallade sig — hade
vunnit, tack vare dess hänsynslöse och kraftige ledare.
Den »unge» Douglas var i själfva verket en medelålders man, ung endast i
jämförelse med de nyss bortgångne åldrade statsmän, Clay och Calhoun, hvilkas
ledande ställning han eftersträfvade att vinna. Från 1852 till 1860 innehade han
den också. Amerikas »tre store män» voro alla borta; de andra tre, Seward,
Chase och Sumner, stodo vid början af sin politiska bana, och ingen kunde göra
• Nicolay and Hay: Abraham Lincoln, vol. I, pag. 361.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
