Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 16. Charles Sumners tat i kongressen om »brottet mot Kansas»; Preston Brooks öfverfaller Sumner i senaten; Södern hyllar Brooks; presidentvalet 1856; presidenten Buchanan; »Dred Scott-målet»; Douglas och »squatter-suveräniteten»; kongress-debatt; Lecompton-debatten; Abraham Lincolns ståndpunkt i slaffrågan; valstriden i Illinois och Douglas-Lincoln-debatten 1858; Lincolns personlighet och biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slafvar». Men han förklarade, att han »icke hade för afsikt att hvarken direkt
eller indirekt söka upphäfva slafinstitutionen i de stater, där denna redan finnes»,
enär han hade »hvarken laglig rätt eller böjelse för att göra detta». Hans tanke
angående negerns rätt till »lif, frihet och lycka» gällde endast »de nya
landområden, som icke redan äro betungade af detta onda — slafveriet», och han förnekade
att någonsin hafva »visat otålighet med hänsyn till det nödtvång, som härleder
sig från slafveriets faktiska tillvaro bland oss där, hvarest det redan existerar».
Deportation till Afrika var hans favorittanke, och han ansåg, att det bästa af allt
skulle vara »att hafva den färgade rasen i en stat för sig själf».
Man inser lätt att abolilionisterna i honom icke sågo en hjälpare. Och dock
voro hans ord alltid riktade emot slafveriet, ehuru aldrig mot slafägarne. I
motsats med abolitionisterna såg han endast sak, aldrig person och gjorde aldrig
personliga utfall. Han fördömde »Söderns institution», men aldrig Söderns män och
kvinnor. »Jag har inga fördomar mot Söderns folk. De äro hvad vi skulle hafva
varit i deras ställe. Om slafveriet icke funnes till bland dem, skulle de icke införa
det nu. Om det funnes bland oss, skulle vi icke ögonblickligen uppgifva det. —
Det tyckes mig, som om ett gradvis skeende upphäfvande däraf borde antagas;
men för deras tröghet därtill vill icke jag döma våra bröder i Södern.»
Frånvaron af alla personliga angrepp var dock hos Lincoln mindre en följd
af humanitet än af omdömesförmåga. Han lät-, som sagdt, aldrig hänföra sig af
stunden; han tänkte sig för, innan han talade, tänkte visserligen långsamt, men
djupt och framför allt klart. Han sökte alltid utforska det sanna förhållandet, den
verkliga orsaken, och när han därefter talade, var det för att framlägga för andra
det resultat, hvartill han kommit, samt hans bevis därför, och ej i afsikt att
döma dem, som hyste annan tanke än han själf. Han sökte aldrig bekämpa den
person, som händelsevis blifvit hans motståndare, endast att vederlägga denna
persons bevisföring. Han försökte alltid se en sak från alla sidor och var
innerligt öfvertygad om, att sanningen skulle segra. En person, som väl kände honom,
har yttrat:* »Han älskade sanningen för dess egen skull. Han skulle aldrig med
uppsåt kunnat utgå från en falsk förutsättning, ej heller låta öfvertyga sig själf
eller försöka öfvertyga andra genom falska slutsatser. Han försökte aldrig säga
hvad som passade bäst just för stundens debatt, men hvad som skulle kunna
bestå tidens prof och inför den eviga rättvisan. Hans tankegång var strängt
redbar. Han skulle aldrig kunna taga sin tillflykt till sofismer.»
I dessa ord ligger säkerligen lösningen till hvad som annars skulle kunna
förefalla en forskare gåtlikt, nämligen just Lincolns val till president framför så
många andra långt mera berömda män. Ty anledningen till detta val var
ingalunda densamma, som under flera decennier upphöjde de svaga demokraterna Polk,
Pierce m. fl. på presidentstolen, nämligen att partiet önskade en man, som
vore dess vilja underdånig. Det republikanska partiet önskade tvärtom på fullt
allvar en man, en sann och god, framför allt fast karaktär, och detta fann det i
Abraham Lincoln, i den »gamle hederlige Abe», som hans godmodigt kordiala
hederstitel lyder. Och i detta stycke, såsom en genomrättrådig man, höjde han
sig förvisso öfver sina samtida amerikanska medborgare, i detta hänseende var
han utan tvifvel värd att stå såsom nationens representant inför världen.
Det ligger ett djupt vemod öfver hela Lincolns lif, och ej utan fullgiltiga
* Blaine: Ticenty Years of Congrcss, vol. I, pag. 145.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
