Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 17. John Brown och angreppet på Harpers Ferry 1859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtidigt erbjöd han staden vapenhvila, mot villkor att han skulle behålla
arsenalen och de befriade negrerna.
Men hans ställning var från början hopplös; mot 1,000 angripare kunde han
sätta 18 man, skilda å flera håll, utan sammanhållning eller förbindelse sins emellan.
De hade ej heller möjlighet att undkomma och saknade fullkomligt både proviant
och ammunition; ingen som helst anordning var tagen för att åtminstone
möjliggöra ett försvar. Öfverbefälhafvaren John Brown visade sig sakna hvarje skymt
af klokhet och omdömesförmåga.
Stadens invånare började nu gå anfallsvis till väga; under hela dagen
växlades skarpa skott, och ej få personer blefvo dödade och sårade. Till slut blefvo
alla de små »afdelningarna» besegrade, och John Brown med några få män tvangs
att taga sin tillflykt till maskinhuset, en låg byggnad i arsenalsgården, där de
barrikaderade sig så godt de kunde.
Hela trakten hade nu kommit på benen, och militärhjälp anlände. Ännu
växlades skott, men Brown insåg, att allt var förloradt. På natten anlände
ytterligare en militärafdelning från Washington, kommenderad af öfverste Robert Lee,
sedermera de konfedererades tappre och berömde general. — På tisdagsmorgonen
uppmanades Brown att gifva sig på nåd och onåd; han vägrade, hvarefter
maskinhuset stormades; flera män dödades, Brown nedsjönk sårad, två af hans söner
lågo döda och hans öfriga fyra män blefvo tillfångatagna. Af hela hans styrka,
22 man, de tillfångatagna negrerna inberäknade, voro tio dödade, fem hade flytt,
och de öfriga sju voro tillfångatagna samt blefvo strax därefter hängda. Af stadens
invånare hade 13 fallit eller svårt sårats.
Så slöt John Browns stora befrielsekrig.
Men trots all hans oklokhet och oduglighet som militär ledare väckte hans
personliga mod och uppträdande under fångenskapen icke minst hans fienders
erkännande och beundran. Till och med Wise, guvernören öfver Virginien, yttrade i
en adress till Richmonds invånare: »De, som taga honom för en galning, misstaga
sig. Han är en man med klart hufvud och stort mod — — — Han är fanatisk,
inbilsk och pratsjuk, men bestämd, trofast och intelligent». Omdömet torde icke
vara psykologiskt riktigt, enär man näppeligen kan kalla John Brown hvarken
inbilsk eller intelligent; äfven hans mest tillgifna vänner[1] kunna ej annat säga, än
att hur stort och ädelt, osjälfviskt och rent hans hjärta var, så var hans begåfning
dock ganska ringa. Men guvernör Wises ord vittna dock om en viss aktning.
Han blef ställd inför rätta, anklagad för »mord och andra brott» samt dömd
att hängas. Under hela tiden bibehöll han sitt lugn och sin förtröstan. »Alla våra
handlingar», yttrade han till en person, som besökte honom i fängelset, »äfven de
dårskaper, som ledde till denna olycka, äro bestämda att ske långt före världens
skapelse.» Som sagdt, en kalvinistisk åskådning, honom inplantad i hans
barndomshem och omfattad med en svagt utrustad hjärnas hela fanatism, var i grund
och botten orsaken till Browns lif och handlingar.
Han gick med stort lugn till döden den 2 december. Hans kropp fördes af
hans vänner till North Elba i New-York.
Men ryktet om tilldragelsen gjorde sin rund öfver världen. John Brown blef
en af sin tids heroer, om icke rent af ett helgon, och Amerika gjordes ansvarigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
