Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 18. Söderns sista öfvergrepp i slaffrågan; återupptagande af den afrikanska slafhandeln; ny förföljelse mot den fria färgade befolkningen; »Personal-Liberty-laws»; 35:te kongressen; upprörd sinnesstämning bland sydstatsrepresentanterna; presidentvalet 1860; Lincolns val; verkan däraf; abolitionisternas misstroende mot Lincoln; hans val signalen till Söderns secession; Syd-Karolina gör början; »golfstaterna» följa exemplet; Buchanans svaghet och oduglighet; förräderi inom kabinettet; syd-statskommissarier i Washington; ny kongress-strid; Jefferson Davis’ tal; Sewards dito; prässens hållning; tvekan och oro i Norden; Söderns öfvermod; »Crittenden-kompromissen»; sydstatsrepresentanterna lämna kongressen; fredskongress; »Amerikas konfedererade stater» 1861; Jefferson Davis; Södern sätter sig i besittning af alla å dess områden varande arsenaler m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Deras begär att utvidga sin makt på alla håll och att göra slafveriet till nationens
a och o, dess främsta allt behärskande intresse, gaf sig oupphörligt luft och
bidrog genom sin brutalitet att påskynda den stora krisen: republikanernas seger.
Presidenten Buchanans regering var ännu mera än hans företrädares
behärskad af slafsystemet och lydde blindt ‘dess fordringar. Så t. ex. angående
Kubafrågan. Under förevändning att denna ö gynnade den afrikanska slaftrafiken,
påyrkade han annektionen af Kuba för att på så sätt hämma slafhandeln. Men
hans liktänkande i senaten använde mera öppet språk.
»Kuba måste och skall bli vårt», sade de. »Vill Spanien sälja det, skola vi
betala lösesumma, i motsatt fall skola vi eröfra det. Vi behöfva det för territorial
utvidgning, för vår handel, för utvidgning af slafveriet, kort sagdt, Kuba måste
bli vårt.»
Kuba var dock alldeles otillräckligt; ännu större »nya territorier» måste
för-värfvas; en ny tvist måste sökas med Mexiko och nytt land röfvas därifrån.
Dessutom måste både Mexiko och Central-Amerika bli slafstater: »Men vi vilja af dessa
länder blott hafva en neutral väg öfver näset. Beviljas oss icke denna godvilligt,
måste vi tillkämpa oss den genom vapenmakt.»
Alla dessa nya slafterritorier skulle stegra slafmarknaden. Alltså ökad
slafhandel! Frihet för den lönande, guld inbringande människohandeln! Bort med
förbudet, som likställer de afrikanska negerrofven med sjöröfveri! Bort med de
amerikanska örlogsskeppen ur de afrikanska farvattnen!
Det konstaterades, att stora slaflaster från Afrika årligen fördes till Florida
och att ett stort antal skepp användes härför. Det konstaterades vidare, att det
framför allt var stora köpmanshus i Norden, särskildt i New-York, som förde denna
vackra allar. Det gick så långt, att newyorktidningarna redogjorde för kursen,
liksom om det gällt smör- eller börsnoteringar. Och det bevisades, att under året
1859 åttiofem slafskepp, destinerade för afrikanska kusten, utgått ur New-Yorks
hamn. På denna omständighet åberopar sig också Jeff. Davis, då han vill
framföra ett nytt bevis för påståendet, att det var Norden, som gynnade slafveriet,
medan Södern i detta stycke liksom i Kansas—Nebraska-frågan stode alldeles
oegennyttigt ointresseradt*. Han glömmer endast omtala, att det var några stycken
med Södern införlifvade och på Södern lefvande penningfurstar, som, uppmuntrade
af Södern, återupptagit den ohyggliga slaftrafiken. Och än mer: att det var Söderns
senatorer som talade för upphäfvandet af 1808 års förbud!
Men samtidigt med allt detta växte äfven slafpartiets förföljelselust mot den
fria färgade befolkningen. Skulle det lyckas att, såsom man hoppades, kunna
utvidga slafveriet både i New-York, New-Mexiko, Kalifornien och andra af de fria
staterna, så måste de fria negrerna bort. Liberia-tankarna vaknade åter. År 1859
hölls på östra kusten af Maryland ett konvent af slafägare, som skulle rådgöra om
huru man bäst skulle kunna förminska antalet af den fria negerbefolkningen.
Lagar emot »fri negroism» antogos. Exemplet följdes af andra slafstater. 1859
utfärdade Virginien flera liknande lagar, bl. a. en, som stadgade, att hvarje fri
neger, som anklagades för något brott, skulle säljas som slaf. Och när nu en
fargad mans ord intet gällde emot en hvit mans vittnesbörd, ligger följden af denna
förordning i öppen dag.
* Jeff. Davis; Rise and Fall of the Confederate Government, vol. I. pag. 78.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
