Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 18. Söderns sista öfvergrepp i slaffrågan; återupptagande af den afrikanska slafhandeln; ny förföljelse mot den fria färgade befolkningen; »Personal-Liberty-laws»; 35:te kongressen; upprörd sinnesstämning bland sydstatsrepresentanterna; presidentvalet 1860; Lincolns val; verkan däraf; abolitionisternas misstroende mot Lincoln; hans val signalen till Söderns secession; Syd-Karolina gör början; »golfstaterna» följa exemplet; Buchanans svaghet och oduglighet; förräderi inom kabinettet; syd-statskommissarier i Washington; ny kongress-strid; Jefferson Davis’ tal; Sewards dito; prässens hållning; tvekan och oro i Norden; Söderns öfvermod; »Crittenden-kompromissen»; sydstatsrepresentanterna lämna kongressen; fredskongress; »Amerikas konfedererade stater» 1861; Jefferson Davis; Södern sätter sig i besittning af alla å dess områden varande arsenaler m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidare sydstaternas lagliga rätt till skilsmässa, utan att den federerade regeringen
ägde lagligt bemyndigande att hindra detta*. Han lade för sin del allt ansvar
på republikanerna, som »satt sin häl på slafsystemet, trampande det i stoftet samt
triumferande öfver det». Mississippi hade förgäfves — genom honom — höjt sin
varnande röst; Norden hade envisats att välja sin partikandidat, och nu, slöt han,
»beror utgången icke af oss. Våra händer äro obefläckade; I hafven anfallit våra
rättigheter och våra hem, och rtled Guds bjälp skola Vi försvara dem.»
Sewards anförande har blifvit karakläriseradt såsom en statsmans försvarstal
för unionen**. Han talade varmt om den obrutna unionens betydelse, om vikten
af att förbli »ett folk», om den fara, som splittring medförde, om ohållbarheten af
en union, som blifvit räddad genom svärdsmakt. I samma stund unionen bruste,
vore också landets storhet förbi; den ära och det rykte, som följde flaggan med
de 33 stjärnorna och de tretton ränderna, skulle aldrig följa »en ensam stjärna
eller ett palmträd»; frihet, själfständighet, trygghet vore borta i och med unionens
upplösning. Och hvad, frågade han, är orsaken till denna omintetgjorda storhet,
frihet och lycka? Jo, valet af en president, som en del af folket fann oantaglig —
»en man af oklanderlig dygd och oegennytta och så bunden af sina motståndares
betydelse och makt, att han utan deras samtycke hvarken kunde tillsätta en
minister, underteckna ett fördrag, genomdrifva en lag, knappast en gång utanordna
en musköt ur arsenalen till silt eget personliga försvar». Och emot en regering
af sådan art, som till på köpet ännu icke trädt i verksamhet, än mindre utöfvat
någon offentlig handling, riktad mot Söderns intresse, höjde nu denna sin röst och
sin hand. Och detta i trots af att republikanerna alltid erkänt slafstatemas rätt
att utfarda och upprätthålla sina slaflagar, och att de endast bekämpat slafveriets
vidare utbredande, framför allt inom deras egna staters gränser. Han uppmanade
Söderns män att med honom låta »republikanism, demokrati och alla andra
politiska namn och idéer vika inför unionen» samt manade till eftergift och försoning.
Dessa ord vunno stark ålerklang i Norden. Denna var för öfrigt i ett
tillstånd af djup demoralisation, skrämd och splittrad i flera smärre partier. Ett af
dessa röstade för fullkomlig eftergift för alla secessionisternas fordringar. Ett annat
parti röstade för kompromiss, återkallande af »Personal Liberty »-lagarne, skärpande
af lagen för flyktande slafvars återlämnande o. s. v. Ett tredje parti varj böjdt för
att genom en lugn vädjan påverka den upphetsade Södern, och det fjärde, det
öfvervägande största, bestående af den del, som valt Lincoln, ville för hvarje pris
upprätthålla unionen och regeringens värdighet. — Den nordamerikanska prässens
hållning var sådan, att den gaf Jefferson Davis anledning att åberopa den såsom
bevis för att sydstaternas handlingssätt ingalunda kunde betecknas såsom
»upproriskt». Så yttrade Nordens förnämsta tidning, »New-York Tribune», bl. a. »att om
bomullsstaterna anse sig må bättre af alt vara utur än inom unionen, så böra de
få gå sin väg i fred». En annan tidning påstod, att »allmänna opinionen tycktes
starkt böjd för en rekonstruktion af unionen, med uteslutande af Nya
Englands-staterna». Och en stor del af prässen kastade sig i förbittring öfver
abolilioni-sterna, såsom upphofvet till oredan. »Det finnes dock mer än en million
demokrater i Norden, hvilka, om de ’svarta republikanerna’ låga emot Södem, skola
möta dem med en mur af eld; ty det är icke sant, att hela Norden är fientlig
* Jämför hans yttranden i hans stora verk Rise and Fall o. s. v., vol. I, part. I, chapt. I.
*• Henry Wilson: Rise and Fall of the Slaccpoicer, vol. III, pag. 55.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
