Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 18. Söderns sista öfvergrepp i slaffrågan; återupptagande af den afrikanska slafhandeln; ny förföljelse mot den fria färgade befolkningen; »Personal-Liberty-laws»; 35:te kongressen; upprörd sinnesstämning bland sydstatsrepresentanterna; presidentvalet 1860; Lincolns val; verkan däraf; abolitionisternas misstroende mot Lincoln; hans val signalen till Söderns secession; Syd-Karolina gör början; »golfstaterna» följa exemplet; Buchanans svaghet och oduglighet; förräderi inom kabinettet; syd-statskommissarier i Washington; ny kongress-strid; Jefferson Davis’ tal; Sewards dito; prässens hållning; tvekan och oro i Norden; Söderns öfvermod; »Crittenden-kompromissen»; sydstatsrepresentanterna lämna kongressen; fredskongress; »Amerikas konfedererade stater» 1861; Jefferson Davis; Södern sätter sig i besittning af alla å dess områden varande arsenaler m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emot Södern; vi hafva i hvarje Nordens stat en skara spartaner, som omfatta
helotsystemet».
All denna tvekan och rädsla, alla dessa uttalanden ökade än mer Söderns
öfvermod och säkerhet samt Nordens försagdhet. I det allra längsta ville ingen
där tro ens på möjligheten af elt krig; det hela vore en hotelse, nu som
upprepade gånger förut. Man vägrade att se, det Söderns rustningar tydde på fullt,
förfärligt allvar.
Under påverkan af denna allmänna sinnesstämning samt den nyligen skedda
ministärförändringen, framkom i kongressen förslaget om den s. k.
»Crittenden-kompromissen». Den afsåg att öppna allt land söder om 36° 30’ för slafveriet;
den förbjöd kongressen att upphäfva slafveriet äfven å platser, stående under dess
särskilda jurisdiktion eller i distriktet Kolumbia, så länge det fanns i Virginien och
Maryland; den tillät laglig transport af slafvar genom de fria staterna; den
tillförsäkrade slafägarne godtgörelse af Förenta Staterna för de flyktade slafvar, som
icke kunde fångas. Denna Nordens stora kapitulation inför slafsystemet ledde dock
icke till något resultat, enär kompromissen, antagen af Nordens representanter,
förkastades af Söderns, ty denna hade afgjordt bestämt sig för skilsmässan.
Detta sätter dock sydstaternas myckna tal om förtryck i rätt belysning.
Samma utgång fick ännu ett försök i samma riktning; i Huset antogos
nämligen resolutioner, som bl. a. bestämde, att slafveriet icke fingo förbjudas i
New-’ Mexiko. Men Söderns senatorer vägrade enhälligt all slags förlikning, enär de
beslutat, att unionen, med eller utan anledning, nu skulle brytas.
Allt sedan år 1832, då »nullifikationsstriden* höll på att sönderslita bandet
mellan Norden och Södern, hade för denna senare skilsmässan endast varit en
tidsfråga, äfven när den då och då blott blifvit använd som skrämskott under de år,
slafpartiet själft hade makten i kongressen. Denna senare hade det visserligen
icke förlorat endast i och genom valet af en moderat republikansk president, men
dess själfständighetsplaner voro tillräckligt mogna, för att det nu skulle begagna
sig af tillfället.
Den var fast besluten att till en början grunda en stor republik, bestående
af alla bomullsstaterna samt gränsslafstaterna; senare skulle, som den hoppades,
alla de tropiska staterna ned till ekvatorn sluta sig till den nya nationen. Denna
skulle till slut bilda ett stort kejsardöme, således omfattande utom de forna
sydstaterna äfven Mexiko, Central-Amerika, Västindiska öarna samt Sydamerikas
tropiska stater. I detta nya kejsardöme skulle slafveriet vara allmänt och lagligt, och
den oerhörda exporten af bomull, socker m. fl. kolonialvaror skulle tillförsäkra
det de europeiska makternas sympatier*.
Att söka förmå Södern till försoning tycktes alltså hopplöst. Och delta
bekräftades ytterligare däraf, att åtskilliga af Söderns representanter i kongressen
nu nedlade sina mandat och återvände till sina stater. Representanterna från
Syd-Karolina gjorde början omedelbart efter det denna stat den 20 dec. förklarat sig
vara »själfständig», och de andra ur unionen gångna staternas representanter följde
i tur och ordning, alla med mer eller mindre bittra afskedsord. Jefferson Davis
framhöll åter de olika staternas konstitutionella rätt att utgå ur unionen, och
»betraktande sig själf såsom en representant för den allmänna meningen inom sin
stat, lämnade han sin plats i senaten utan fientliga känslor; han hoppades, att
* Nicolay and Hay: Abraham Lincoln, vol. I, pag. 312,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
