Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 1. Lincolns personliga ställning; hans resa till Washington, februari 1861; hans installation d. 4 mars; hans budskap; beskickning från regeringen i Montgomery afvisad; major Anderson och fort Sumter; fort Sumters fall och början af inbördeskriget april 1861; gränsstaterna besluta sig; Norden enig; allmän rusning till arméen; unionens bevarande, ej slafveriets upphäfvande, Nordens enda mål; Nordens svåra ställning vid krigets början; Söderns förakt för Norden; de första krigsåren ogynnsamma för Norden; slaget vid Bull Run; Englands och Frankrikes ställning till Norden och Södern; öfriga europeiska makter; svenskar i amerikanska inbördeskriget; krigsentusiasm i Norden efter slaget vid Bull Run
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för slafveriets upphäfvande, och det är en fullkomligt oriktig föreställning, att de
oerhörda uppoffringar, som gjordes, skedde för negrernas skull; dessas frigörelse
var en följd af nordstaternas seger, ej själfva målet för denna; det var ej ett krig,
orsakadt af en ny korstågshänförelse för en stor altruistisk idé, det var ej ett
filantropiskt, utan ett rent politiskt krig, äfven grundadt på de materiella intressena, ett
själfförscar emot sydstaternas beväpnade uppror och emot den öfverhängande
faran af en ändlös splittring i fientliga och genom inga naturliga gränser skilda
rivaliserande republiker.
Hänförelsen i Södern var lika stor och blandad med en öfvermodig
segervisshet samt förakt för Nordens illa utrustade och oöfvade armé. Kongressen i
Montgomerv hade flyttat sitt säte till Virginiens hufvudstad Richmond, där
presidenten Davis redan var i full utöfning af sitt ämbete med cn diktators makt och
myndighet. Sedan Lincoln utsändt sin proklamation, uppbådande 75,000 man
milistrupper, proklamerade han å sin sida utgifvandet af kaparbref. Lincoln svarade
med att förklara Söderns hamnar blockerade. Södern log ännu, ty de flesta
af Förenta Staternas örlogsskepp voro långt borta i fjärran farvatten och många
dessutom i Söderns våld. Strax därefler kallade Lincoln till vapen 42,000 frivilliga
och 18,000 matroser och sjömän. Dessa kallades i Söderns präss för »hvita slafvar,
massans drägg och afskum», hvilka kunde besegras af en man från Södern, och
en af Söderns kongressmedlemmar gick så långt i sitt förakt, att han förklarade,
att han skulle i sin hand kunna uppsamla allt det blod, som skulle komma att
utgjutas i elt krig mot sådana stackare, som till på köpet saknade tillräcklig
ledning. Ty visserligen hade den från mexikanska kriget ryktbare general Wienfield
Scott blifvit nordarméns öfvergeneral, men han var 70 år gammal och kunde icke
längre i kraft och spänstighet mäta sig med Jefferson Davis. Dennes framstående
generalstabschef, öfverste Lee, hade med de andra af Förenta Staternas bäste
officerare öfvergätt till sydarmén, hvarför Norden hade icke blott att värfva manskap,
utan ock att skaffa sig officerare, hvilkas låga bildningsgrad dock lade stora hinder
i vägen för ett snabbt erhållande af en duglig officerskår. Till allt detla kom också,
att när Söderns president på samma gång var en utmärkt militär, saknade
Nordens alla militära insikter och förstod så lilet att bedöma sina generalers duglighet,
— det var nämligen han, som uteslutande hade alt utdela generalsutnämningar —
att han mer än en gång lät sig bedragas af rena äfventyrare samt äfven genom
order och motorder från Washington bragte oreda i krigföringsplanerna*.
Man torde därför kunna med all rätt säga, att de två första för Norden så
olyckliga krigsåren voro läroår för de generaler, som under krigets senaste hälft
skulle komma att förvärfva sig världsrykte, M’Clellan, Grant, Sherman, Sheridan m. fl.
Bland Söderns generaler, framstående allt från krigets början, märkas utom
Davis och Lee äfven Beauregard, »Stonewall»-Jackson, Johnston m. fl.
Som bekant blef följden af Nordens ogynnsamma ställning vid krigets början
också den, att dess arméer gång på gång blefvo slagna. Under de första
månaderna efter krigets utbrott utkämpades endast mindre skärmytslingar i Missouri,
Kentucky, Tennessee och andra stater, utan alt det kom till någon afgörande
drabbning; det var mera ett slags guerilla-krig. Detta gjorde emellertid befolkningen
otålig; de konfedererades armé hotade Washington; unionisterna ville dels försvara
• Se Ski.\~er frän nordamerikanska kriget 18C1—C5 af en scensk officer, pag. 30, 40,
184, 187 o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
