Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 1. Lincolns personliga ställning; hans resa till Washington, februari 1861; hans installation d. 4 mars; hans budskap; beskickning från regeringen i Montgomery afvisad; major Anderson och fort Sumter; fort Sumters fall och början af inbördeskriget april 1861; gränsstaterna besluta sig; Norden enig; allmän rusning till arméen; unionens bevarande, ej slafveriets upphäfvande, Nordens enda mål; Nordens svåra ställning vid krigets början; Söderns förakt för Norden; de första krigsåren ogynnsamma för Norden; slaget vid Bull Run; Englands och Frankrikes ställning till Norden och Södern; öfriga europeiska makter; svenskar i amerikanska inbördeskriget; krigsentusiasm i Norden efter slaget vid Bull Run
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att i Amerika förvärfva franska besittningar; han drömde nu om ett mexikanskt
kejsardöme under franskt protektorat, hvilket skulle bilda en materiel och moralisk
motvikt mot unionen, hvars politik, jämte den s. k. Monroedoktrinen, var i vägen
för planen om »kejsardömet Mexiko», och han hoppades att efter Förenta
Staternas undergång kunna få fast fot i Florida för att därifrån behärska Mexikanska
viken; äfvenledes hyste han planer om att å denna kontinent återuppbygga ett
franskt kolonialvälde, i det han tänkte söka afskilja Texas och Louisiana från
konfederationen*. Han föreslog, att Frankrike och England skulle tillsammans
»uppträda såsom skiljedomare i striden mellan Amerikas medborgare och, om så var
af nöden, med vapenmakt förhindra krigets fortsättning». De konfedererade
staternas själfständighet skulle därigenom betryggas och fransmännens planer å Mexiko
främjas. Förslaget blef dock förkastadt af engelska statsmän. Samma förslag
till Ryssland förkastades äfven, enär detta land med tanke på Krimkriget
betraktade unionen såsom sin naturlige bundsförvant emot just Frankrike och England.
Ehuru äfven Frankrike förklarat sig neutralt, understödde det dock i hemlighet
sydstaterna med krigsskepp, som för dessas räkning byggdes i Bordeaux och Nantes.
Men medan England under hela liden lade sin fientlighet mot nordstaterna öppet i
dagen, hycklade däremot Napoleon för dem vänskap och sympati.
Tyskland var liksom Ryssland nordstaternas vän, ehuru de högre
samhällsklasserna visade sig ganska likgiltiga för krigets utgång. Men många officerare
gingo att kämpa i nordstaternas härar, ett exempel som också följdes af många
svenskar. Och sympatierna för unionisterna voro icke minst varma därför, att
man trodde striden hufvudsakligast gälla slafveriets utrotande**.
Den största hjälp, Förenta Staterna någonsin erhållit från ett främmande
land, kom dock från Sverige: John Ericsson och hans »Monitor».
• Se Bryant and Gay: A populär History of the United States, vol. IV, pag. 513.
*• En svensk amerikans skildring af de i Amerika bosatta svenskarnes deltagande i
kriget torde ej sakna sitt stora intresse. Efter slaget vid Bull Run infördes i svenska och
engelska tidningar följande upprop:
»Till skandinaverna i Minnesota! Det är hög tid för oss att som ett folk resa oss till
försvar för vårt adoptivland och för frihetens sak.–-Vi äro här i åtnjutande af samma
rättigheter som de infödde, vägen till ära och framgång står öppen för oss lika väl som för
dem, och vi hafva svurit detta land vår trohetsed. Landsmän, stån upp! Till vapen, till vapen!
Vårt land kallar oss–-Låt hvarje nybygge sända ut sin lilla flock och låtoni oss alla
mötas vid fort Snelhng. Låtom oss icke tveka utan med ens ställa oss på frihetens och
fosterlandskärlekens sida och det icke allenast med ord, utan med vapenstyrka och med våra lif, om
det kräfves–» Detta var inga fraser; en stor mängd svenskar följde uppmaningen och
bildade särskilda kompanier, som intogo verkliga hedersplatser inoin sina regementen och
an-sågos som »mönster» i alla hänseenden. »Befäl och manskap äro alltid stilla, sedliga, friska
och färdiga, alltid troget på sin post och beredda att gå, dit plikten kallar. De äro älskade och
högaktade af alla, med hvilka de komma i beröring». Dessa ord, ägnade ett särskildt svenskt
kompani, kunde dock tillämpas på alla svenskar i nordamerikanska kriget. Så hade i Wisconsin
bildats ett helt regemente skandinaver, »Wisconsins 15.de infanteriregemente», som stod i högt
anseende. Många svenskar vunno utmärkelse för tapperhet och mod, t. ex. general Stohlbrand,
om hvilken Sherman sade, att »en tapprare och bättre artilleriofficer fanns ej i vår armé»;
vidare öfverstarna Hans Mattson, von Vegesack, Malmborg, Steelhammar, Elfving, kaptenerna
Stenbeck, Arosenius, Silfversparre, Sparrström, Lempke, Johnson, Vanstrum, Lindberg m. fl.,
löjtnanterna Edgren, Liljengren, Lindal, Nyberg, Ackerström jämte många andra. Särskildt
berättas det, huru öfverste von Vegesack, då hans regemente gjorde ett skarpt anfall med
fällda bajonetter och fanbäraren föll dödligt sårad, själf skyndade fram och fattade standaret
samt med detta i hand förde sitt regemente till seger. — Se »Minnen• af öfverste H. Mattson.
C. Bååth-Holmberg, Negerslafveriet. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
