Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 1. Lincolns personliga ställning; hans resa till Washington, februari 1861; hans installation d. 4 mars; hans budskap; beskickning från regeringen i Montgomery afvisad; major Anderson och fort Sumter; fort Sumters fall och början af inbördeskriget april 1861; gränsstaterna besluta sig; Norden enig; allmän rusning till arméen; unionens bevarande, ej slafveriets upphäfvande, Nordens enda mål; Nordens svåra ställning vid krigets början; Söderns förakt för Norden; de första krigsåren ogynnsamma för Norden; slaget vid Bull Run; Englands och Frankrikes ställning till Norden och Södern; öfriga europeiska makter; svenskar i amerikanska inbördeskriget; krigsentusiasm i Norden efter slaget vid Bull Run - 2. Slaffrågan framträder allt mera; general Butler och »krigskontraband»; general Frémonts emancipationsorder; general Hunters dito; Lincolns missnöje därmed; hans svåra ställning; hans budskap till 37:de kongressen; diplomatisk förbindelse med Haiti och Liberia; slafveriets upphäfvande i Kolumbia; upprättandet af skolor för negrer; rasoviljan växer; motsatta åsikter angående behandlingen af rebellernas undanrymda slafvar; svårigheter; de lojala gränsstaternas slafvar; Lincolns budskap i mars 1862; försök till öfverenskommelse med gränsslafstaterna; negrers användande till soldater; negerregementen; Söderns vrede och grymhet mot negersoldaternas familjer; negersoldaternas familjer frigöras; fördrag med England om afrikanska slafhandelns undertryckande; yrkan om allmän slafemancipation; Lincolns tvekan; Nordens nederlag i kriget; slaget vid Antietam och slafemancipationsproklamationen d. 22 sept. 1862; frihetsediktet den 1 jan. 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som sagdt hade Norden efter nederlaget vid Bull Run icke förlorat modet.
Vid öppnandet af den i juli månad till extra session sammankallade kongressen,
begärde Lincoln bemyndigande att uppbåda 400,000 man frivilliga för en tjenstelid
af tre år samt ett anslag af 400 millioner dollars. Kongressen ökade summorna
till en half million soldater och 500 millioner dollars. Men redan den 1 december
begärde och erhöll krigsministern nära 400 millioner dollars till; arméns
nummerstyrka var då i rundt tal 660,000 man, en nästan otrolig siffra. Och dock blefvo
tusentals frivilliga icke antagna. Ty nu som vid krigets början strömmade folket
i skaror till enrolleringsplatserna för alt få vara med om att kämpa för unionen,
att »hämnas våra landsmän vid Bull Run*. — »Männen rusade från sina bostäder
ut på gatorna och begärde att få ingå i armén. Arbetare bortkastade sina spadar
och verktyg, handtverkare lämnade sina arbetsmaskiner, och unga farmare spände
från sina hästar, kvarlämnande plogarna på fälten och redo in till närmaste stad
för att anhålla om att bli inregistrerade i hären». — Med ett sådant folk, om ock
till en början oöfvadt, var hoppet om seger icke ule.
2.
Att närmare skildra det stora amerikanska inbördeskriget skulle kräfva en
hel volym för sig och ligger dessutom utanför detta arbetes plan, som endast afser
att följa slafveriemancipationen till dess fullbordan.
Det är redan sagdt, att Norden vid krigets början var fullkomligt enigt, att
alla partiåsikter tystnat och att detta var det enda villkoret för unionens
bevarande. Att så skedde, berodde till stor del af Lincolns personlighet, af hans lugna,
kloka, lidelsefria uppträdande. Ty han insåg, att ett enda i otid falldt ord om
slafvarnas befrielse skulle med ens hafva återuppväckt splitets anda och bortstött
från unionen först och främst de gränsstater, hvilka, ehuru slafsyslemets vänner,
dock högre omfattade unionens sak, och därefter alla de demokrater inom de Jria
staterna, som med hänförelse ville offra lif och ägodelar för sin flagga och sitt
land, men ingendera delen för den föraktade rasen. Och helt visst skulle det
aldrig lyckats Norden att få till stånd en armé af 660,000 frivillige, om dessa trott
sig skola kämpa för negrerna.
Men medan slafsaken sålunda i själfva folkmedvetandet hölls aflägsen och
afsöndrad från stridens syfte, gjorde den sig dock snart nog allt mer och mer
gällande för de styrande, för kongressen, för det högre militärbefälet. Detta Oaktadt
fortfor dock presidenten att åtminstone officiellt söka i det längsta fullfölja sin
kloka så kallade »gränsstatspolitik», för hvilken han alltjämt fick lida mycket hån
och smälek, särskildt af de radikala abolitionisterna, samt förvärfvade många
motståndare äfven inom armén.
Nästan strax efter krigets utbrott hade det visat sig, huru omöjligt det var
att hindra kriget för unionen att bli äfven ett krig för den svarta rasens befrielse.
Oroligheter hade utbrutit i Baltimore, där en stor folkskara anfallit genomtågande
federerade regementen. General Butler hade därför med en större styrka blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
