Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 2. Slaffrågan framträder allt mera; general Butler och »krigskontraband»; general Frémonts emancipationsorder; general Hunters dito; Lincolns missnöje därmed; hans svåra ställning; hans budskap till 37:de kongressen; diplomatisk förbindelse med Haiti och Liberia; slafveriets upphäfvande i Kolumbia; upprättandet af skolor för negrer; rasoviljan växer; motsatta åsikter angående behandlingen af rebellernas undanrymda slafvar; svårigheter; de lojala gränsstaternas slafvar; Lincolns budskap i mars 1862; försök till öfverenskommelse med gränsslafstaterna; negrers användande till soldater; negerregementen; Söderns vrede och grymhet mot negersoldaternas familjer; negersoldaternas familjer frigöras; fördrag med England om afrikanska slafhandelns undertryckande; yrkan om allmän slafemancipation; Lincolns tvekan; Nordens nederlag i kriget; slaget vid Antietam och slafemancipationsproklamationen d. 22 sept. 1862; frihetsediktet den 1 jan. 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beordrad till Maryland, där han från fort Monroe skulle företaga expeditioner emot
rebellerna i grannskapet. — Han möttes emellertid af ryktet, att slafvarne inom
staten förberedde en gemensam insurrektion mot sina herrar, och för att
öfver-tyga befolkningen om att han kommit i ett mot denna vänligt syfte ställde han
sina trupper till guvernörens förfogande för att biträda vid den förmodade
slaf-resningens undertryckande.
D§nna uteblef. Men negrer i mängd kommo som flyktingar till fort Monroe;
rebellerna, som öfverallt i landet med otrolig snabbhet byggde befästningar och
batterier, hade till arbetet ditsändt slafvar från Virginien, och dessa beredde sig
snart tillfälle att fly till de federerade. Rebellerna å sin sida återfordrade då
slaf-varna på grund af lagen för flyktade slafvars utlämnande. Men general Butler
svarade mycket riktigt, att då Virginien påstod sig vara ett främmande rike, hade
det intet att skaffa med Förenta Staternas lagar, vare sig de rörde slafveriet eller
ej. Alla från rebellerna tagna slafvar, använda för befästningsarbeten, förklarade
han vara »kontraband». Inom kort blef denna benämning så populär, att hvarje
neger inom eller utom armén kallades för ett »kontraband», och man skulle vid
ett mera detaljeradt studium af den amerikanska krigslitteraturen från denna lid
ofla råka i bryderi, om man ej visste, att uttrycken »intelligent kontraband» och
»pålitligt kontraband» åsyftade någon manlig eller kvinnlig representant af den
förslafvade rasen.
Inom tre dagar efter general Butlers svar hade värdet af detta »kontraband»
inom fort Monroe stigit till 60,000 dollars. Flyktande slafvar strömmade i skaror
till hans linjer, medförande kvinnor och barn. Han mottog alla, gaf dem kläder
och föda och satte dem att arbeta i förskansningarna eller annanstädes.
Men saken visade sig mera invecklad än så. I distriktet Kolumbia fortlefde
ännu slafveriet, och äfven härifrån började slafvarna i massa fly till general Mc
Dowells läger, där de emottogos såsom tjänare och uppassare. Men detta kunde
icke rättfärdigas af någon konfiskationsteori, och presidenten Lineoln hade i sitt
invigningsbudskap sagt sig skola respektera lagen om förrymda slafvars
utlämnande lika väl som hvarje annan lag. En order från Washington påbjöd därför,
att flyktande slafvar under inga villkor finge mottagas vid nämda armékår. Men
samtidigt antogs inom kongressen den 5 augusti en bill, som bestämde, att alla
slafvar, som af rebellerna användes i krigsarbete i någon form, skulle vara fria.
Detta var, så att säga, »början till slutet», det första allvarliga steget, som
ledde till slafveriets fullkomliga upphäfvande.
Men Lincoln fruktade alla radikala och förhastade steg. Delta föranledde
honom att motsätta sig general Frémonts bekanta emancipationsakt. Frémont
hade i juli 1861 öfvertagit högsta befälet öfver västarmén i Missouri. Det var vid
denna tid, som den under honom lydande lappre kapten Lyon stupade i slaget vid
Wilson Creek, en af de blodigaste striderna under detta år. Slafägarne i Missouri
slöto sig allmänt till rebellerna och bildade guerillaband, som allvarligt hotade
unionens upprätthållande i denna stat, hvilken af rebellkongressen blifvit upptagen
i konfederationen. General Frémont försvarade emellertid St. Louis och andra
viktiga punkter och försökte på allt sätt uppehålla modet hos sina efter
underrättelsen om slaget vid Bull Run nedstämda trupper. Den 31 aug. utsände han en
proklamation, som ställde Missouri under krigslagarna, fastställde dödsstraff för en
hvar, som förstörde broar och telegrafTörbindelser, och slöt med följande ryktbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
