Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 2. Slaffrågan framträder allt mera; general Butler och »krigskontraband»; general Frémonts emancipationsorder; general Hunters dito; Lincolns missnöje därmed; hans svåra ställning; hans budskap till 37:de kongressen; diplomatisk förbindelse med Haiti och Liberia; slafveriets upphäfvande i Kolumbia; upprättandet af skolor för negrer; rasoviljan växer; motsatta åsikter angående behandlingen af rebellernas undanrymda slafvar; svårigheter; de lojala gränsstaternas slafvar; Lincolns budskap i mars 1862; försök till öfverenskommelse med gränsslafstaterna; negrers användande till soldater; negerregementen; Söderns vrede och grymhet mot negersoldaternas familjer; negersoldaternas familjer frigöras; fördrag med England om afrikanska slafhandelns undertryckande; yrkan om allmän slafemancipation; Lincolns tvekan; Nordens nederlag i kriget; slaget vid Antietam och slafemancipationsproklamationen d. 22 sept. 1862; frihetsediktet den 1 jan. 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och att genom påbudet att åler utlämna slafvarna direkt gagna och tjäna sina
fiender, ty ju flera undanflydda slafvar, dess större forlust för rébellerna. En bill
blef alltså anlagen, som förbjöd Förenta Staternas officerare att till slafpatroner
utlämna slafvar, hvilka rymt till unionstruppemas läger.
Men nu yppade sig en ny svårighet. De federerades läger blefvo fullständigt
öfversvämmade af slafvar, hvilka icke allenast kommo från de konfedererades
planlager, utan lika mycket från de lojala gränsslafstatema. Bland dessas slafägare
blef gifvetvis missnöjet mycket stort och fara var, att de skulle sluta sig till
rebellerna. I kongressen förklarade Willard Saulsbury från Delaware sitt stora
ogillande af, att man dagligen och stundligen öfverlade om och framhöll den svarta
rasens rättigheter, därvid fullkomligt åsidosättande den hvitas: »Jag vill, att fria
hvita män, som icke brutit mot unionen och dess lagar, äfven skola åtnjuta dessa
lagars skydd och tillförsäkras sina lagliga rättigheter».
Situationen var allvarsam och hvarje dag af högsta vikt. Presidenten Lincoln
befann sig, for att tala med en nordstatssenator, mellan tvenne eldar; å ena sidan
skulle en särskild politik föras med hänsyn till de rebelliske slafägarne, å den
andra med hänsyn till lojala slafägare, hvilka fordrade att kriget skulle föras på
ett sätt, som framför allt skulle försäkra dem om deras »särskilda gudomliga och
humaniserande institution».
Men Lincoln ville ingalunda stöta sig med de viktiga lojala slafstalerna. Den
6 mars 1862 aflät han ett budskap till kongressen, hvari han uppmanade denna
att antaga en resolution, att nationalregeringen skulle utbetala en lämplig
skadeersättning till de slater, som frivilligt afskaffade slafveriet. Han antydde vidare
de konfedererades hopp om att vinna gränsstaterna på sin sida; kunde dessa
senare förmås att så småningom upphäfva slafveriet, skulle de konfedererade icke
längre kunna hysa detta hopp, och därmed skulle också kriget få ett snart slut.
Budskapet föranledde stor splittring inom kongressen, som delade sig i flera
grupper: de utpräglade antislafverimännen, demokraterna, som voro för
slafsystemet, och gränsstaternas representanter, som voro för unionen och slafveri och
som beslutat att om möjligt bibehålla båda delarna.
Resolutionen blef emellertid antagen och undertecknad af presidenten. Men
härmed var i själfva verket ej stort vunnet, i fall gränsstaterna vägrade atl
begagna sig af anbudet. Presidenten sammankallade därefter dessas representanter
och försökte vinna dem för sina åsikter. De lyssnade kallt. Men han förlorade
icke modet; han hade salt allt sitt hopp till denna plan, och till sina nära vänner,
abolitionisterna och senatorerna Lovejoy och Arnold, utbrast han: »Ah, om
gränsstaterna ville antaga mitt förslag! Då skulle du, Lovejoy, och Arnold och vi alla
icke hafva lefvat förgäfves! Ditt lifs arbete, Lovejoy*, skulle krönas med
framgång, du skulle få se slutet på slafveriet». Ännu en gång försökte han under en
ny sammankomst genomdrifva sin plan, men förgäfves. Med uttryck af djup
aktning för presidenten personligen, vägrade gränsstaternas representanter att
samtycka till en så »radikal omstörtning af vårt sociala system».
Slafverifrågan förvandlades allt mer och mer till en gordisk knut, som endast
svärdet skulle kunna lösa.
Äfven den under mer än ett årtionde så mycket omstridda frågan rörande
* Denne, Oxven Lovejoy, var en nära frände till den från Altontragedien bekante
frihetskämpen. Äfven denne hade som sin lifsuppgift satt striden för frihet och rätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
