Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 3. Söderns vedergällningssystem — fångarna i Andersonville; jämförelse mellan fångarnas behandling i Norden och Södern; abolitionisternas arbete för de frigifna slafvarnas hjälp; »freedmansbyrån»; dess verksamhet; lagstiftning till förmån för de svarte; omslag i krigslyckan till förmån för Norden; Grant utnämd till öfverbefälhafvare, februari 1864; Shermans tåg genom Georgien; Söderns hjälpkällor slut; önskan om fred; strid mellan demokrater och republikaner i Norden; Lincolns fiender; presidentvalet 1864; Lincoln återvald; Södern begär fred; konferensen å Hampton Roads; Lincolns andra installation; hans budskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två månader därefter var den vrede talaren en krigsfånge och »Amerikas
konfedererade stater» blott ett mörkt minne.
Den 4 mars var dagen för Lincolns andra installering som Förenta Staternas
president. Hans tal vid detta tillfälle har blifvit mycket berömdt och det anses
vara ett af Förenta Staternas märkligaste dokument. Det har ofta blifvit jämfordt
med Washingtons »afskedstal», och i Sjelfva verket var det också Lincolns
af-skedsord till hans landsmän. Såsom sådant försvarar det sin plats i detta arbete.
»Landsmän I Då jag nu för andra gången framträder för att aflägga eden
för presidentämbetet, är det mindre nödvändigt än förra gången att yttra mig
utförligt. Då tycktes en noggrannare framställning af den väg, som borde följas,
vara i sin ordning. Nu efter fyra års förlopp, under hvilka offentliga
tillkänna-gifvanden ständigt framkallats vid hvarje vändpunkt och förändring i den stora
kamp, som alltjämt fängslar nationens uppmärksamhet och tager dess krafter i
anspråk, skulle föga nytt kunna anföras. Framgången af våra vapen, hvarpå
hvarje annan framgång förnämligast beror, är lika väl känd af allmänheten som
af mig; och den är, såsom jag hoppas, tillfredsställande och uppmuntrande för
alla. Med rika förhoppningar för framtiden vågar jag dock ingen förutsägelse om
den samma.
Vid motsvarande tillfälle för fyra år sedan voro alla tankar med oro riktade
på ett hotande inbördeskrig; alla fruktade det; alla sökte undvika det. Medan
installationstalet, som uteslutande åsyftade unionens räddning utan krig, hölls
från denna plats, försökte rebellernas agenter förstöra unionen utan krig, i det
de försökte upplösa den och splittra dess krafter genom underhandlingar. Båda
partierna ville afböja krig; men det ena ville börja krig hellre än låta nationen
lefva; och det andra ville upptaga kriget hellre än låta henne gå under. Och
kriget kom.
En åttondel af hela befolkningen utgjordes af färgade slafvar, icke jämt
fördelade öfver staterna, utan samlade i Södern. Dessa slafvar bildade ett särskildt
och mäktigt intresse. Alla visste, att detta intresse på ett eller annat sätt var
orsaken till kriget. Stärkandet, befästandet och utsträckandet af detta intresse
var det mål, för hvilket upprorsmännen ville sönderslita unionen till och med
genom ett krig, under det regeringen icke gjorde anspråk på någon annan rättighet
än att inskränka dess utbredande i territorierna. Intetdera partiet väntade, att
kriget skulle få den längd och omfattning det redan vunnit. Intetdera väntade,
att orsaken till striden skulle upphöra på samma gång som striden själf slutade
eller till och med förr. Hvar och en motsåg en lätlare seger och en mindre
förvånande och till grunden gående utgång. Båda läsa samma bibel och
bedja till samma Gud, och hvar och en påkallar hans hjälp emot den andre.
Det kan synas underligt, att någon vågar påkalla en rättfärdig Guds hjälp till att
prässa bröd ur andras arbete i deras anletes svett; men låtom oss icke döma,
att ej vi må vara dömda. Bådas böner kunde icke höras, ingendera sidans har
blifvit fullkomligt uppfylld. Den Allsmäktige har sina egna vägar. ’Ve världen
för förargelses skull, ty förargelse måste ju komma; dock ve den människa, genom
hvilken förargelsen kommer’. Om vi skola antaga, att det amerikanska slafveriet
är en af de förargelser, hvilka enligt Guds planer måst komma, men som han nu,
sedan den nått det af honom bestämda tidsmåttet, vill borttaga, samt att han
låtit detta förfärliga krig hemsöka både Norden och Södern såsom ett välförtjänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
