Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 4. Grant eröfrar Richmond, 3 april 1865; general Lee kapitulerar, 9 april; Lincolns besök i Richmond; general Anderson hissar stjärnbaneret å fort Sumter; Garrison hedrad; anslag i Södern mot Lincoln; Lincolns mord; allmän sorg; Lincolns jordafärd; mördaren skjuten; Jeff. Davis’ flykt, hans tillfångatagande och sista år; »rekonstruktionsarbetet»; presidenten Johnson; den svarta rasen fri, men rättslös; Ku-Klux-Klan; trettonde och fjortonde amendementet till konstitutionen; abolitionisternas arbete slut; »The Liberator» upphör, 31 dec. 1865; Garrisons afskedsord; den färgade befolkningen erhåller rösträtt, 30 mars 1870; Negrernas nuvarande ställning i Amerika; jäsande rashat; »slafveriets återinförande»; tillståndet i Västindien och å Haiti; negerfrågan ännu olöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
millioner människor ingen flagga. I dag går hon åter upp, och fyra millioner
utropa: Se vår flagga! Hon är ett evangelium för den fattige, hon helar våra
brustna hjärtan; hon predikar frihet för fången; hon ger syn åt den blinde; hon
befriar de nedbrutna. Ingen oenighet mera! Ingen skilsmässa meral Intet
slafveri mera!»–-
Vid detta högtidliga tillfälle hade nationen äfven inbjudit en gäst, som den
på detta sätt ville hedra, för hvars väldiga lifsarbete den böjde sig erkännande
och tacksam: William Lloyd Garrison. Hans ankomst till Charleston å den
till hans förfogande ställda unionsångaren »Arago» föranledde en verklig folkfest,
och dagen efter det att stjärnbaneret åter vajat från Fort Sumter, hade den
fargade befolkningen anordnat stora möten till hans ära å flera håll i staden; till
och med gatorna voro fullpackade med negrer, och när Garrison syntes, höjdes
ett ändlöst jubel; de lyfte honom på sina skuldror och buro honom i triumf genom
gatorna — ett annat tåg än den skriande mängd, som trettio år förut släpat honom
genom Bostons gator!
Det var en befriad slaf, som i senator Wilsons ställe kom att hålla det tal,
hvari han framförde den fargade rasens, den amerikanska nationens tack till den
outtröttlige, oegennyttige kämpen, »den stackars fattige förtrampade slafvens
trofaste vän». Och Garrison svarade bl. a.: »Jag hatar slafveriet så, som jag icke
hatat något annat i världen. Det är icke blott ett brott, men det är summan af
alla brott; det är icke blott en synd, men det är syndernas synd mot den Alls-
mäktige Guden–Det var ej på grund af er hudfärg eller folkras, som jag
försvarade er sak; utan därför, att I voren barn af samme Fader, skapade efter
samma gudomliga afbild, med samma oförytterliga rättigheter och lika så
berättigade till frihet som den stoltaste slafägare, som någonsin vandrat på
jorden –-»*.
Under detta högtidliga återintagande af Fort Sumter utspelades ett ryktbart
och sorgligt drama i Washington: Abraham Lincoln blef mördad långfredagen den
14 april.
Det är redan nämdt, att till och med inom de konfedererade staternas regering
förslag om att låta mörda Lincoln blifvit väckt och dryftadt. Ett bref från
en löjtnant Alston till Jeff. Davis blef sedermera funnet i de konfedererades arkiv,
innehållande ett erbjudande att mörda Lincoln ; brefvet hade blifvit af Davis sändt
till krigsdepartementet med påskrift »for altention>. Man kan lätt tänka sig, hvad
Lincoln skulle hafva svarat den officer, som kommit till honom med förslag om
att mörda Jefferson Davis!
Det var emellertid nogsamt bekant i Norden, att sammansvärjningar ägt rum
mot presidentens lif; men han gick lugn sin bana fram, oberörd af alla varningar.
Ett af dessa kotterier bestod af några f. d. secessionister, hvilkas ledare var
John Wilkes Booth, en ung vacker skådespelare, anställd vid Fords teater i
Washington och populär just för sitt yttres skull **.
På denna teater skulle Sumtersdagen firas med en särskild nationalhögtidlighet,
hvilken både presidenten och general Grant skulle öfvervara. Denne senare blef
hindrad, men presidenten infann sig jämte sin hustru och ett par andra personer.
Presidentens loge var prydd med en dekoration af stjärnbaneret, och när han
* Oliver Johnson: William Lloyd Garrison, pag. 884—85.
*• Se utförligt Nicolay and Hay: vol. X, pag. 276—302.
C. Bååth’Holmberg, Negerslafveriet. 87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
