- Project Runeberg -  Amatördetektivens första bragd. En stockholmsroman från år 1906 /
70

(1911) [MARC] [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. ”Oss flickor emellan”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig till min bekantskap. Och denna tanke kunde jag
ej uthärda.

— Nå vidare! — —

— Ja, jag satt ju där under häggen och om jag än
ägnade boken föga uppmärksamhet, så hade jag en
desto skarpare blick för hvad allt som föll inom min
synkrets. Och till slut kom han, kom vandrande
den gången fram, där jag satt. Han var sig fullkomligt
lik utom däri, att i stället för den lätta halmhatt
han burit i spårvagnen, hade han nu en vidskyggad,
mjuk filthatt, som djupt beskuggade öfre delen af
ansiktet. Och, egendomligt nog, tyckte jag att han
nu såg mindre ungdomlig ut än i spårvagnen. Då han
kom midt för mig såg jag att han kände igen mig.
Men han hälsade inte. I stället kom ett fult, ja
riktigt otäckt leende på hans läppar och blicken — ja,
den var helt annorlunda än i spårvagnen. Jag ville
rusa fram och hejda honom — jag ville med all den
styrka jag ägde öfvertyga honom om att jag var
oskyldig till annonsen, men jag förmådde inte. Hans
blick och så det där leendet fastnaglade mig vid
bänken. Så gick han förbi. Jag ville gå hem, fly denna
olycksdigra park och i mitt eget rum gråta ut mina
bittra tankar. Men jag förmådde inte.

— Stackars Maj!

— Ja, det må du väl säga! Men så efter en stund
hände något besynnerligt. Han kom igen från samma
håll som han kommit förut, men nu var filthatten
borta och det otäcka leendet också och den hånfulla
blicken. Nu var det alldeles samma person, som jag
först sett i spårvagnen. Och nu stannade han,
hälsade mycket artigt och frågade, om han fick slå sig
ned på bänken. Jag gjorde ett bifallande tecken och
så brast det löst: »ni måtte väl inte tro att det är jag
som låtit införa den otäcka annonsen?»

— Som brakt er vackra blå slöja i onåd — nej.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:40:02 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ccaamat1b/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free