Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Middagen på Hasselbacken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grosshandlaren. Vi äro nu församlade, och jag känner
stor längtan till smörgåsbordet.
— Jag också — jag också, ljöd det från kaptenen
och Per Nobel. Men naturligtvis ville ingen gripa
verket an förr än den förlorande amatördetektiven
infunnit sig.
Men han kom inte. Man väntade och väntade, men
ingen Wohlthäter hördes af. Stämningen började
bli tryckt.
— Det där är bra olikt Alf Grane, men helt säkert
måtte han ha »laga förfall», som det heter på
juristspråket, anmärkte revisorn.
— Måtte han bara inte ha råkat ut för någon
olycka —
— Åh prat, inföll Per Nobel, hvad skulle väl det
vara för en olycka. En verklig detektiv kan riskera
sitt lif bland tjufvar och banditer, men hvad har väl
Alf bland dylika att göra? Det är inte i de kretsarne
han haft att söka revisorn.
Detta medgaf alla fyra och det lugnade deras
farhågor.
Man väntade.
Men då klockan slagit half sex utan att man sett
det minsta spår af notarien, stod inte kaptenen ut
längre.
— Vi börja, föreslog han. Alf får skylla sig själf
för sin försumlighet. Hur är det det heter på det
gamla romarspråket — sero venientibus ossa. — Det
vill säga: Den som kommer sent får nöja sig med
benen.
Man måste instämma, om också med en viss
tvekan. Snart var smörgåsbordet expedieradt, men
ännu hade ej notarien afhörts. Man satte sig till
bords. Middagen var läcker och förträffligt
sammansatt, ypperliga viner pärlade i gnistrande kristall,
champagnen skummade. Men ändå ville inte den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
