Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Det gamla garfveriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vänta litet, sade han, jag vill känna efter i hans
fickor.
Han stack handen i notariens högra västficka.
Med triumferande min höll han upp —
inträdespol-letten till anarkistmötet.
— Jag anade det, utropade han. Det är denne
skurk, som kommit öfver det förlorade märket, och
det är honom vi ha att tacka för att det blef intet af
bankplundringen. Men nu är det slut, och den usle
polishunden skall aldrig mera korsa min väg.
Nu stoppades kroppen fullständigt ned i säcken,
som tillknöts med ett groft snöre. Med gemensamma
krafter buro de därpå säcken ned i båten, stakade sig
ut i Mälaren och rodde ett stycke ut åt fjärden för
att komma till djupt vatten. Plötsligt utropade
Ivan:
— Diket lefver — han sparkar i säcken.
— Gör ingenting, anmärkte Peter Målare lugnt.
Dåt honom sparka. Vi äro strax vid djupt vatten
och då hifva vi honom öfver bord.
— Ja, men kunde vi inte låta honom lefva — det
är så ruskigt att döda en människa två gånger.
Peter Målare svarade endast:
— Du är ett nöt, Ivan.
Några minuter senare vräkte de säcken öfver bord.
Tack vare järnklumpen sjönk den som en sten.
— Vet hut, Ivan, röt Peter Målare. Jag såg att du
gjorde korstecknet.
— Förlåt herre, jag skall aldrig göra så mer.
De vände båten och rodde tillbaka till det gamla
garfveriet. Snart försvann den i pilsnårets mörker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
