Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Till sist sitt barn, när liopp ej finnes mer,
Han lägger stum, att dö, på sanden ner.
Och flygsandsfältens Djinner liväsa då:
»En till, som tvinar bort! Hvad mer? Katt, så!»
Då höres plötsligt englavingars sus,
För skaldens öga blir det åter ljus.
En källa rinner upp så underbart
Med vatten friskt ocli genomskinligt klart.
Af ökenkällans svala vattensprång
Får lif ocfi helsa skaldens späda sång.
Hell Ismael, som växer frisk ocli ung!
Han hyllas af naturens barn som kung.
Om sången ensligt vild som öknen är,
Af ökenkällan dock en glans den bär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
