Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lades med kärlekens ocli trohetens färger. Hittills hade
Lorensbärg varit väl renommeradt; men nu började det en resa utföre,
och till den resan var sagde danspaviljong skulden. Den drog
nämligen så godt ,som genast till sig »le demi monde», som här,
vid tonerna af en oftast dålig musik, svängde om dagligen eller
rättare nattligen. Bond-Kristina, Rebecka Nordström och Stafva
Lidberg, bekanta kärleksnymfer på ifrågavarande tid, voro här
balernas drottningar. Det dansades och glammades, det väsnades,
grälades och sjöngs. Unge män med varma hjärtan och gubbar
med späckad plånbok deltogo i dessa cancangillen, som vanligtvis
fortsattes i själfva värdshusbyggnadens enskilda smårum, där
vinets gud hade sina altare i form af supébord, och där cliquoten
flöt i strömmar. Här sårade Amor med sina pilar, under det
Bacchus helade — för stunden.
Lorensbärg kunde nu sätta som skylt på sin dörr
Wad-mans strof:
Jag bjuder på famntag af himmelska kvinnor,
På fräsande näktar ur gyllne pokal;
Men franska syrpriser ge mina gudinnor
Och med min podager är jag liberal.
Resan utföre hade nått sitt slut: man hade fastnat i dyn.
* *
:l: »
Det klämtade.
Skulle elden vara lös eller föreföll det blott så i drömmen?
Nej, nu .smattrar också trumpeten i gathörnet och larmskotten
ljuda från Gustaf Adolfs torg.
Ett — två ! Det klämtar två slag. Elden är således utom
staden.
Brandlyktorna i Gustavi och Kristinse visa i rigtning mot
söder, i hvilket väderstreck också ett starkt eldsken aftecknar sig
å den mörka natthimlen.
Sprutorna, som köra i häjcllös fart utåt Alléen, där man
redan kan höra Salilbergs trumma, eskorteras af en
människoskara, skådelysten, så det förslår. Det är någonting »intressant»
i en eldsvåda, förstås!
Man möter en husar, som rider i sporrsträck åt staden.
Hvar är elden lös ? ropas.
Lorensbärg brinner! svaras det i förbifarten.
Lorensbärg ! !
Ja, det var verkligen så. Eldtungorna slickade redan utefter
väggarne på det ena boningshuset, och det andra stod i begrepp
att nästa ögonblick offra sig åt dem. Det brann så gräsligt
skönt midt emellan de åldriga trädkronorna, som gnistrade af
rimfrost så som voro de öfversållade af diamanter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
