Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Å Örgryte Kyrkogård hvila, bland andre, biskoparne
Daniel Wallerius, Johannes Carlberg och Johannes Poppelman,
stadsarkitekten öfverste Bengt Carlberg, industriidkaren
Alexander Keiller och patrioten James Dickson. En präktig obelisk
— vittnesbördet om efterlefvandes tacksamhet — utgör det
monument, som höjer sig på den torfva, hvarunder de jordiska
kvarlefvorna af Edvard Ludendorff, stiftaren af Sveriges första
sparbank, hvila, och öfver artisten Bernhard Wilhelm
Wohlfahrts grafkammare breder sig en kolossal stenhäll. Denna
griftgård kan ock berömma sig af att i sin mån vårda ett af
vårt lands skäraste sångarminnen; på ett stört granitkors läses
nämligen: Ernst Daniel Björck.
Kyrkogården är för öfrigt rik på gröna grafkullar, kors
och vårdar, däraf många familjehvilostäder med minnesrunor,
ristade i hårdan granit eller mejslade i spegelklar marmor.
Vid de flästa stå stolar och bänkar, och mångenstädes ligga
friska, doftande blommor. Det är dock icke allt detta, utan
den idylliska belägenheten, som förlänar denna kyrkogård dess
intagande behag. På alla sidor omgifvande det gamla tämplet,
ligger den på en bärgafsats, som på ena sidan gränsar
till en skogbeväxt ldipphöjd och på den andra stupar brant
ned mot en dalgång, i hvilken en bäck slingrar sin sorlande
våg kring stenar och trädrötter. Grafvarne ha ingen stel
anordning, de ligga sida vid sida, men ibland längre fram, ibland
mera tillbaka, ömsom högt, ömsom lågt, allt som den
kuperade marken bjuder. Höga, åldriga trädkronor kombinera ett
luftigt takhvalf, och detta kommer ljuset att brytas i de mäst
omväxlande och milda schatteringar. Det hela är närmast att
likna vid en elegi, diktad af modren naturen i en stund af
den mäst poetiska ingifvelse. Den helighet, hvaraf denna
elegi genomandas, förlänar åt fantasien en ljuf, hemlighetsfull
stämning och leder hän emot en ståndpunkt, hvarest sinnet
njuter af hvilan i Gud och tycker sig känna någonting af
evighetens närhet.
* * *
Här sluta våra skildringar af Göteborg, den stad, som
man gifvit en hel del smickrande binamn, såsom Nordens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
