Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden. Organisationens utförande genom Gustaf II Adolf (1611—1634) - IV. Den högsta rättskipningen och hofrätten - Dess domsmakt: möjlighet för konungens ingripande enl. ordinantian - nya förbehåll i fullmakten och rättegångsprocessen (revisionen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CENTRALREGERINGEENS UTVECKLING l6o2—1634 247
det. Endast till rangen föörblir han ännu dess förnämsta repre-
sentant.
Hofrättens domsmakt undergick naturligtvis genom de nya
öfverdomstolarnas upprättainde samma territoriella begränsningar
som dess administrativa mjyndighet. Till sin karaktär hade den
dessförinnan blifvit på ett ggenomgripande sätt förändrad.
Rättegängsordinantiani lade strängt taget icke något hin-
der i vägen för konungern att där han så ville själf utöfva sin
domsmakt, äfven sedan hobfrätten kommit till. Den punkt, som
förordnar om den nya domnstolens upprättande, utgår därifrån, att
konungen fortfarande skullee önska upptaga och afdöma undersåtar-
nes klagomål, såsom lagen usager, men eftersom han icke alltid kan
personligen deltaga i alla rrättegångssaker, insätter han hofrätten
att döma i sitt ställe1. Härmed öfverensstämmer också hans
uttalande till änkedrottninggen under öfverläggningarna om ordi-
nantian, att de gamla forr-merna för konungsdom, rättare-, räfst-
och landsting, i fall af beehof skulle 1<unna återupptagas vid si-
dan af hofrätten2. Alltså:: konungen kunde fortfarande sitta till
doms i egen person, men : så vida han icke gjorde det, var hof-
rätten hans ständiga förehrädare och dömde i hans namn samt
med hans myndighet. Bdofrättens domar skulle vara slutligt
bindande såsom konungetns egna och icke af honom ändras,
och ordinantian innehöll ettt uttryckligt förbud att från hofrätten
vädja. Däremot förbehöll sig konungen, att hofrätten icke skulle
kunna slutligt afgöra tiaggöB lifssak, utan i sådana endast af-
gifva betänkande till honorm, så vida han var närvarande. Blott
i hans frånvaro finge den ffälla utslag, och benådning från ådömdt
lifsstrafif måste äfven i såd^ant fall underställas honom själf3.
Det nya förbehåll, ;som konungen sköt in i sin fullmakt
för den nya domstolen, nämligen att han skulle äga att efter
lag bryta skrocksocknar oocli offsocknar 4, var icke heller afsedt
att rubba hofrättens kariaktär af högsta instans. Uttrycket är
hämtadt från landslagen o<?ch synes där beteckna konungens rätt
att i undantagsfall ingripaa till ändrande eller upphäfvande af
1 SCHMEDEMAN, S. 137,
2 Jfr ofvan s. 105.
3 SCHMEDEMAN, S. 138 f.
4 a. a., s. 142; jfr ofvan ss. 113.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
