Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden: Konung Gustaf I:s personliga regering (1523—1560) - I. Den nya riksstyrelsens förutsättningar och grundläggning (1523—1538) - Inledning - den medeltida utvecklingen i Sverige, riksföreståndareskapets betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landslagen känner inga andra medhjälpare för konungens utöfning af
styrelsen än rådet, och rådet utgjorde tydligtvis redan på
landslagens tid en församling af provinsmagnater, ett magnum
consilium, som ingalunda omgaf konungen för beständigt, utan endast
samlades för viktigare frågor. Till de ämbeten i konungens tjänst,
som redan nu utvecklat sig, tog lagen ingen hänsyn. Inför den
uppbar konungen ensam och personligen regeringen; huru han
organiserade sina medhjälpare, var hans ensak, ämbetena voro
konungens, ej statens.
De hade utvecklat sig ur hirden i analogi med hvad som
skett i andra stater, röja i namn och uppgifter en direkt
påverkan af främmande mönster och hade liksom dessa att tillgodose
båda de sidor af konungens tjänst, som en senare tid åtskilt,
både hoftjänsten och regeringen. Drotsen och marsken voro
organ på samma gång för hirdens ledning och hofceremonielet
som för rikets styrelse i fredliga och krigiska värf. En kansler
biträdde konungen i uppsättande af skrifvelser och aktstycken,
vare sig deras innehåll rörde statsärenden eller konungens
enskilda angelägenheter, en kammarmästare (camerarius) gick
honom tillhanda i allt, som rörde uppbörd och utgift[1].
Den aristokratiskt-feodala strömning, som kännetecknar det
svenska samhällslifvet under 1300- och 1400-talen, grep
emellertid in äfven på detta område. Rådets själfständighet i
förhållande till konungen växte därhän, att det, ofta i öppen motsats
mot denne, blef inkarnationen af stormännens feodala
sträfvanden. De höga ämbetena fingo en allt själfständigare ställning,
upphörde allt mera att vara regelbundet verksamma i konungens
tjänst. De blefvo till höga hedersvärdigheter, af aristokratien
alldeles öfvervägande betraktade ur synpunkten af den socialt-politiska
upphöjelse de beredde sina innehafvare, blefvo föremål för
dess anspråk på samma sätt som förläningarna. I unionens
statsakter plägade stormännen införa bestämmelser om dessa och
andra dylika värdigheters besättande.
Detta innebar, att de ursprungligen kungliga ämbetena
började öfvergå till statens institutioner. I terminologien gafs däråt
ett uttryck, då de betecknades såsom rikets, ej konungens:
»Sveriges rikes marsk» o. s. v.[2] Här framträdde en ny princip för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
