Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden: Konung Gustaf I:s personliga regering (1523—1560) - I. Den nya riksstyrelsens förutsättningar och grundläggning (1523—1538) - Inledning - den medeltida utvecklingen i Sverige, riksföreståndareskapets betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsarbete, sådant som den legitima furstemakten annorstädes
utförde. Såg han äfven sitt namn och sin myndighet vinna en
viss häfd, så var och förblef dock denna myndighet i sig själf
provisorisk, och de danska konungarnas ständigt förnyade
tronanspråk påminde oupphörligt härom. Till verkliga nydaningar
inom riksstyrelsen saknade han hvarje rättsgrund. Af hela sin
ställning var han för öfrigt hänvisad till att fylla
regeringsplikterna i egen person. Endast genom ett beständigt personligt
framträdande inför bondemenigheterna kunde han bevara det
personliga inflytande på dessa, hvarpå hela hans makt berodde. Ett
i fullaste mening personligt regemente måste blifva
riksföreståndarnes styrelseform.
De till riksämbeten öfvergångna höga kungliga ämbetena
kunde i denna styrelse ej finna plats. Riksföreståndarne synas
ej ens hafva ansetts äga befogenhet att besätta dem[1]. Endast
rikskanslern funktionerade någon gång, och då närmast såsom
organ för det nästan själfständiga riksrådet. Denna värdighet
hade emellertid kommit ända därhän i feodalisering, att den
blifvit fast förbunden med en prelatur, Strängnäs biskopsstol[2].
Till slut var dock tiden inne för det nationella
konungadömets återupprättande, och i naturlig anknytning till den
föregående utveckligen var det ur riksföreståndareskapet, som det
framgick. Sammanhanget var icke endast yttre och tillfälligt.
Det nya konungadömet var den mognade frukten af den
utveckling till statsmaktens rekoncentration, för hvilken
riksföreståndareskapet utgjort ett provisoriskt uttryck och medel. Det uppväxte
ej blott i yttre, utan ock i inre mening omedelbart ur riksföreståndareskapet.
Hela det nya konungadömets karakter måste därföre komma
att i hög grad bestämmas af riksföreståndareskapets traditioner.
Konungen ärfde af riksföreståndarne den styrka, som låg i
ställningen såsom korad folkchef, men också nödvändigheten att bygga
sin makt på en omedelbar samverkan med folkets menigheter och
vid dess utöfning bokstafligen fylla regeringens funktioner i egen
person. Den personliga regering, som varit egendomlig för det
gamla konungadömet, ingick med förnyad friskhet i det nya
konungadömets väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
