Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden: Konung Gustaf I:s personliga regering (1523—1560) - II. Organisationsförsök efter utländska mönster (1538—1543) - Kyrkostyrelsen (»superintendenten») - Norman ordinator och superintendent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkans egen själfverksamhet, med att enligt recessens och
ordinantians princip trygga god ordning och Guds ords rätta predikan[1].
För en kyrkostyrelse af denna art behöfde han inga särskilda
organ, allra minst så länge reformationens främste målsmän inom
kyrkan stodo vid hans sida såsom kanslerer eller sekreterare.
Men under 1530-talet skall konungen hafva börjat fatta
sympatier för den radikalare riktning, som utvecklat sig inom den
tyska protestantismen, och som bragte kyrkan i omedelbar och
fullständig underdånighet under furstemakten. När vid årtiondets
slut Pyhy och hans landsmän blefvo hans förtrogne rådgifvare,
mognade under deras inflytande hans beslut att fullända
reformationsverket efter tyskt mönster[2]. För detta ändamål behöfde
han också en organiserad kyrkostyrelse, såväl central som
provinsiell. Bland de nya ämbetsmyndigheterna för den centrala
förvaltningen fingo äfven organ för kyrkans administration en plats.
Den 8 dec. 1539 förordnade konungen af kunglig
maktfullkomlighet Georg Norman att vara ordinator och
superattendent öfver biskopar och prästerskap. Till medhjälpare
skulle han hafva ett af konungen förordnadt råd och en
adjunkt. Superattendenten och hans medhjälpare skulle i
religionssaker utöfva konungens jurisdiktion öfver biskopar, prelater
och alla andra andlige, vaka öfver att dessa i lära och lefverne
förelyste undersåtarne och undervisade dem till trohet och
hörsamhet mot den timliga öfverheten, hänskjuta alla civila och
kriminella mål till konungen samt tillse, att i religionen icke något
förehades konungen till förfång af biskopar och präster eller
någon jurisdiktion af dem utöfvades. Alla andliga skulle han med
konungens öppna mandat insätta i deras ämbeten, och han skulle
vidare förrätta visitationer och examinationer till pröfning af deras
lära och lefverne, afsätta de oskickliga — dock med konungens
vetskap — samt befordra alla, som lärde upprorisk lära eller
förde straffbar vandel, till bestraffning[3].
Redan det faktum, att konungen sålunda tillerkände sig
myndighet att inrätta en alldeles ny styrelse för kyrkan, röjer
en principiell anslutning till den tysk-protestantiska kyrkorätten.
Äfven i sina detaljer ordnades för öfrigt denna styrelse efter
tyska mönster. En forskare har påvisat, att såväl dessa centrala
kyrkoämbetsmän som de för stiften planerade konservatorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
