Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden: Ämbetsorganisationens begynnelser (1560—1594) - I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen - Rådsförslag 1580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställning är i hvarje fall klar. Endast vicekanslern hade begränsade
fackuppgifter; hofmarskalken, hofkommissarien och hofjunkarne
saknade däremot fullständigt fixerade verksamhetsfält inom
statsförvaltningen. Påkallade konungen deras hjälp, så innebar detta
principiellt sedt endast tillfälliga uppdrag, grundade på deras
allmänna, personliga tjänsteställning. Under sådana förhållanden
har det icke någon egentlig organisatorisk betydelse, att
hofrådstiteln äfven utom de anförda registren börjar förekomma för
en eller annan af hofjunkarne jämte Anders Keith. Anders
Sigfridsson skall år 1577 hafva fört den[1], och möjligt är, att äfven
andra hofråd skulle kunna uppletas från slutet af 1570-talet. För
regeringens faktiska gestaltning gör det icke någon egentlig
skillnad, om Keith haft en eller flera ämbetsbröder i
hofrådsvärdigheten, så länge denna till sin innebörd var fullkomligt obestämd.
De nya värdigheterna inom hofstaten förändrade således
icke på något väsentligt sätt regeringens karakter, och de kunde
tydligen icke bota dess brister. År 1580 fann sig också rådet
böra på nytt konstatera, att — på grund af krigstillståndet, såsom
det hette, — rikets inre angelägenheter blifvit åsidosatta, och
att åtgärder borde vidtagas, för att ej till konungen gjorda
framställningar skulle behöfva blifva utan svar och besked. Men det
inskränkte sig nu till att helt allmänt hemställa, att några de
mest framstående personerna i konungens hof måtte förordnas
att jämte vederbörande kanslitjänsteman handlägga de
angelägenheter, som konungen ej själf hunne med. Härmed synes man
hufvudsakligen hafva afsett inkommande suppliker och klagomål
samt däraf föranledda rättegångar[2]. Det förefaller nästan, som
skulle rådet hafva tröttnat på att gång efter annan utarbeta
förslag, som aldrig ledde till någon påföljd. Det påpekade endast,
att förbättrade anstalter för regeringsarbetets skötsel behöfdes,
och inlät sig icke på något detaljeradt organisationsprogram.
Flera år gingo, innan någon ny ansats till nybildningar inom
centralförvaltningen skedde. Bland hofjunkarne märkas
fortfarande hofmarskalken G. Banér, vicekanslern Erik Sparre och
hofrådet Anders Keith, alla beställningsmän[3]. År 1580 nämner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
