Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden: Ämbetsorganisationens begynnelser (1560—1594) - I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen - Kalmare stadgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ingendera vetes efter återkomsten från denna beskickning
hafva haft titeln hofråd eller fungerat såsom sådant.
Däremot synas under den följande tiden riksråden hafva
blifvit mer än vanligt anlitade i konungens tjänst. Från hösten
1586 långt in på året 1587 tillhörde flera eller färre riksråd
beständigt konungens hof. Förutom Sten Banér, som skötte sin
broder Gustafs plats såsom hofmarskalk, medan denne befann
sig på annat håll i konungens ärenden[1], finner man hösten 1586
Per Brahe, Hogenskild Bjelke, Erik Gustafsson (Stenbock) vid
hofvet under längre eller kortare tider, under de första
månaderna af 1587 var riksrådet nästan mangrant församladt hos
konungen, och långt fram på våren dröjde flera af dess
medlemmar kvar[2]. Det var dock särskilda omständigheter, som
härtill gåfvo anledning: de viktiga och tidsödande förhandlingarna
med hertig Karl om hans furstliga rättigheter, den
hufvudsakligen för denna fråga sammankallade riksdagen i Vadstena samt
ändtligen den nya frågan om Sigismunds kandidatur till polska
kronan och de betydelsefulla konsekvenser, som därtill
anknöto sig.
Bland dessa konsekvenser var äfven den, att krafvet på
organisation af centralregeringen framträdde i en ny form och på
ett sådant sätt, att det ej längre lät afvisa sig. Blefve Sigismund
konung i Polen, så måste han komma att uppehålla sig där,
äfven sedan han efterträdt sin fader i Sverige, åtminstone vissa
tider, kanske lika mycket som i Sverige eller mera. Under sådana
förhållanden kunde han naturligtvis icke komma att i Sverige
föra ett sådant personligt regemente, som här hittills behärskat
statslifvet. Man måste tänka på att för Sverige organisera en
regering, som kunde sköta den löpande förvaltningen äfven utan
konungens omedelbara ingripande. Själfva grundprincipen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
