Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden: Ämbetsorganisationens begynnelser (1560—1594) - I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen - Brytning mellan konungen och rådsaristokratien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
centralstyrelsens ordnande. Till utförande skulle de ju icke komma
förr än vid Sigismunds tronbestigning, och deras innehåll var ej
sådant, att det kunde antecipationsvis inverka redan på Johans
regering.
Denna regering gick alltså sin gång som förut. Den
aristokratiska anda, som karakteriserar Kalmarstadgarna, kom icke
att göra sig märkbar i den samma. Tvärtom synes förhållandet
mellan konungen och de förnämsta rådsherrarne hafva varit allt
annat än godt. Fungerande hofmarskalken Sten Banér[1]
beklagar sig i ett förtroligt bref till Hog. Bjelke öfver att han i
viktiga ärenden intet förmår hos konungen och säger sig längta
att få komma bort från hofvet[2]. Och då herr Hogenskild själf
i början af år 1588 tillbragte någon tid därstädes, hade han lika
ledsamma erfarenheter att anförtro sin vän Erik Sparre[3]. Han
tadlar bittert det bedröfliga tillståndet inom regeringen och
berättar äfven om en åtgärd, som tyder på att konungen vid denna
tid var ytterst förbittrad på honom och hans ståndsbröder:
denne skulle i endast ett par sekreterares närvaro hafva låtit
förelägga sig hofregistret och därur egenhändigt utstrukit alla de
beställningar, som de förnämsta af adeln innehaft. Uppgiften kan
ej kontrolleras, men den är betecknande för ställningen.
Det var säkerligen känslan af det onaturliga läge, hvari
Sigismunds polska konungavärdighet försatt hans blifvande svenska
konungadöme, som nu allt starkare trängde sig på konung Johan
och hos denne äfven väckte misstro och misstämning gent emot
de rådgifvare, som haft andel i besluten om att Sigismund skulle
eftersträfva den polska tronen och, sedan han blifvit vald,
mottaga den. Denna känsla växte därhän, att förhållandena
mognade till en kris.
Mötet i Reval sommaren 1589 bragte den till utbrott.
Länge hade Johan längtat att få sammanträffa med sin son, och
alltsedan hösten 1588 hade han gjort förberedelser till
expeditionen[4]. Flertalet af rådsherrarne följde konungen till Reval. I
Sverige insatte denne ej någon interimsregering i egentlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
