Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Karl XIIs vistelse i Sachsen 1706—7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begärde han nu att själf genom en sin minister få öfvervaka fördragets verkställighet, och ville han under tiden kvarlemna ett regemente i Schlesien.[1] Wratislaw måste äfven härutinnan gifva efter. Hans förtviflan gaf sig luft i depescherna, däri Karl beständigt får heta: »der wilde Mensch».[2]
Endast i en punkt lyckades man förmå konungen till eftergift. Som normalår för restitutionen hade han i förstone fordrat 1648; men begärde sedan år 1624. Detta befans likväl gå längre än westfaliska freden, som väl för Tyska riket faststält 1624, men för kejsarens arfländer 1648 som restitutionsår, och han lät därföre detta yrkande falla.[3]
Dröjsmålet hade emellertid varit nära att medföra en brytning. Marlborough gjorde allt för att förekomma den. Än ville han förmå Karl att uppskjuta frågan om de schlesiska protestanterna till det allmänna fredsslutet;[4] än hoppades han, att Wratislaw skulle kunna öfvertala kejsaren till att gifva efter.[5]
Den kejserliga diplomatien, lika senfärdig som högdragen, köpslog dock ännu i sista ögonblicket om småsaker. Den prutade ytterligare på fordringarna i lybska frågan och angående rikskontingenten; den gjorde anmärkning på ordalagen och på punktationen. Emellertid — fruktan för att Schlesiernas förnyade klagomål skulle komma till Karls öron,[6]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
