Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Mollbergs epistlar. 1 - N:o 1. Kommentarier öfver månskenet i Haga den 5e September 1819, vid höstlöfvens fall, Brunsvikens spegel och glasens klämtning på Stallmästargården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N:o 1.
Kommentarier öfver månskenet i Haga den 5e September 1819,
vid höstlöfvens fall, Brunsvikens spegel och glasens klämtning
på Stallmästargården.
Ligger ej Haga i månskenet lik en naken, blygsam flicka i
chemisens hvita silfverskir? Bergen äro hennes nattduksbord;
Brunsviken toilettspegeln, behängd med ett tunnt,
skimrande, genomskinligt flor; Kräftriket köket, der ännu
kammarpigorna slamra med diskarna. Ligger ej Haga, mine
bröder, der i det darrande, retande månskenet, som en
suckande flicka, med halföppna ögon, med handen under
kind? – en flicka, framför hvilken Gud sjelf vid hennes anblick
gråtande skulle stanna. Se! Kullarne häfva sig och
andas, liksom lefvande bröst. Hur skönt hon slumrar! Hennes
krona hänger der uppe i skyn; den gula, af höstlöf
utsirade sjalen, ligger fladdrande vid hennes fötter. Hur
mildt hon ligger der och slumrar! Stundom drar hon upp
ögonlocken, och ur ögonen framglittrar ett underbart månsken.
Sjelfva Selene darrar vid denna åsyn af förtjusning.
Bäfvande röra sig vågorna, liksom fruktande att hviska något
enda ljud i hennes öra, för att störa henne i de stilla
tankarna. Lätt och näpet trippar vinden kring hennes bädd,
och kysser emellanåt ögon, händer och barm.
Hvilken jubelstund, hvilken afton! Hvilken lampett i
naturens stora sal; hvilken gudakyss på naturens barm!
Vågar jag andas, vågar jag sucka! Allt utsträcker sina
längtans armar; äfven jag utsträcker dem, förnämligast till
dig, du allsvåldige; framför allt till dig, du själarnas själ,
tankens tanke, all poesis poesi, alla hjertans hjerta! Hvilken
afton! Hvilken strålande glans! Jag kan icke gråta, icke
skratta, icke sucka; ty det är någon ting öfver alla tårar,
allt saligt hänförande, och som uttrycker sig i denna stund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
