Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Mollbergs epistlar. 1 - N:o 1. Kommentarier öfver månskenet i Haga den 5e September 1819, vid höstlöfvens fall, Brunsvikens spegel och glasens klämtning på Stallmästargården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är ett Guds leende, då han skapade den första qvinnan,
och såg henne vaknad mellan träden i månskensqvällen
gifva första kyssen åt den älskade. – Dock, jag tystnar;
ty jag kan icke uttrycka, hvad jag känner.
Den, som ej förstår läsa i naturens bok, för honom äro
alla böcker tillslutna; de äro dock intet annat än kommentarier
till den stora himmelska upplagan, som vår herre lät
trycka anno mundi 1, och hvilken foliant ingen mäktat
genomläsa mer än han sjelf. Hvad äro stjernorna på himmelen
annat än bokstäfver i denna upplaga, månen ett stort
ord, som börjar kapitlet om natten och dess stjernedansar?
Hvad är solen annat än ett kursivt ord, som ingen kan
öfverhoppa, emedan det bränner i ögon och hjerta, och
betyder: Jehova – Gud!
Se! boken ligger framför oss. Der uppe fläkta silfverbladen.
Hvilket skönt alfabet! Hvilka blinkande, blixtrande
bokstäfver! Men bland alla dessa sliter jag ut ett ord derifrån
i afton, och gör en
Kommentarie öfver månen.
Månen är nattens blanka ansigte; det kunde också vara
någon ting tvärtom. Månen är hanrej; derföre är han blek
och har fått horn. Månen liknar djefvulen; ty han uppväcker,
som denne i helvetet, ebb och flod på jorden. Månen
är en enerverad sultan, som blek uppstiger i sitt harem,
spatserar i himmelsparker, ser på tärnorna, kysser en och
annan, gäspar, kastar sig i molnens dunbäddar, glor och
blundar, hvilar sig lutande mot sängstolparne (bergen), och
krymper slutligen med hvarje dag ihop, allt efter som hornen
börja att skjuta ut i pannan. Hans ansigte är skrynkligt
och fullt af husliga bekymmer. Månen är en drönare i den
stora himmelska bikupan, solen visen, stjernorna silfverbien,
som om qvällarna utflyga på det stora blåa blomsterfältet,
suga purpur ur aftonrodnans rosor, hoppa från molnsky
till molnsky, än hänga som drufvor klasvis med benen ihop,
än sprida sig som skimrande punkter åt alla håll och bära
guldgula ben. Månen är en tjufpojke, som tror, att vi äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
