Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Mollbergs epistlar. 1 - N:o 1. Kommentarier öfver månskenet i Haga den 5e September 1819, vid höstlöfvens fall, Brunsvikens spegel och glasens klämtning på Stallmästargården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Du öppnar fönstret. All naturen är tyst, som ett blad
på en lugn yta. I månskenet stå träden liksom hviskande
karlar, hvilka skynda på språng till ett rendezvous. Källan
spelar, floden sorlar, myggan surrar, ett blad nedfaller, månen
uppkastar sitt resflor, en fogel ruskar sig på gren, ett
stjernfall kommer som en darrande tår från nattens öga
farande från himlen ned på marken, hela nejden betäckes
af silfverslöjor, dimman dansar på sjön, vågens ögon glittra,
musiken klingar, stjernorna tyckas dervid liksom skynda till
dans, en blomma lutar sig ned här och der i det daggiga
gräset, och den guddomliga flickan ler och vänder sig om
och trycker din hand till sitt bröst och kysser dig, och du
känner, huru tårarne falla på din hand, och så sliter hon
sig lös och i brusande ackorder slår hon på klaveret det
bäfvande och brinnande hjertats alla bekännelser, tills de
slutligen upplösa sig i ett stilla, försvinnande ack! – du
sjunker i hennes famn, och måne och jord, och Gud och
evighet förena sig i omarmningen. –
Kommentarierna äro slut. Månen har nu uppträdt sjelf
i egen hög person på himmelens talarestol, han må sjelf
orera. Mine bröder! Kasten edra blickar ut öfver Brunsviken.
Månen står nu på högsta spetsen af sin tron. – Ligger
ej vattnet der borta, som ett skönt brudsläp, hvars
perlor äro vågorna; stå ej holmarne med sina grönskande
hufvudbonader såsom brudtärnor, omkring hvilka kanalerna
slingrat sina silfverskärp? Der glimma ruinerna af Gustaf
den III:s tillämnade, men ofullbordade slottsbygnad. En
kråka, liksom ett nattspöke, sitter der på den nedrasade
muren, och pillar vingen och nickar mot månen, hvars sken
tränger in genom gluggarna och fönstren, liksom i de med
grus fylda salarna kronorna voro tända; små björkar titta
undersamt ut derigenom, frågande om det i qväll är månsken,
och vid sjelfva ingången står en trädstubbe, hvilken
på långt håll liknar en gammal krokryggig, hostande och
hopkrumpen president. Löfvena fläkta hvar femte minut.
Det är så tyst, att blott klockornas knappning höres i fickan.
Allt ligger i ett skönt trolleri. Vid Gamla Haga vankar den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
