Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Mollbergs epistlar. 1 - N:o 3. Skönhetslinier tecknade på en klippa nära Brunsvikens strand, vid åsynen af en englaskön, badande flicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framtränga, står du der – smått darrande, som en spegelklar
källa, mildt leende och åter rodnande, med blicken mot
marken. Månne ej för evighetens invånare jordens sköna
qvinnor synas såsom lysande himlakroppar, eller såsom
smälta silfverpunkter på jordens dimmiga slöja? Månne
icke, när dunklet, likt en flickas andedrägt öfver en skinande
spegel, betäcker de saligas lunder, månne icke dessa saliga
äfven sända sina blickar hit ner, och betrakta med hänryckning
jordens leende tärnor?
Kanske lyser du nu för dem, lik en aftonstjerna.
Skuggorna omkring dig tyckas dem vara sväfvande moln,
ditt hår den utstrålande ljusfloden, din skälfvande förtjusning
aftonstjernans dallring på rymden, ditt nedstigande uti
vågen hennes nedgång i vattnet, och ditt långa, ljusa hår
hennes flytande silfverlockar öfver sjöspegeln. Tjusande
flicka, hur guddomlig, hur englaskön är du icke! Det nedböjda
hufvudet förråder blygsamhet, liksom liljans lutning mot gräset,
när nattens dansande skaror uppgå på fästet för att betrakta
henne. Ditt hår fladdrar likt ett flödande, doftande moln kring
en rosenkulle, eller som österns sky kring en serafs anlete.
Din panna är ren och klar, som vattenytan under de blidaste
sommardagarne; på den samma teckna sig själens alla rörelser
så mildt och stilla, liksom sefirens krusningar på böljans
glas midsommars-aftonen.
Ögonbrynen äro lätt uppdragna skyar, hvilka sväfva
öfver solen vid lärkans sång, då vårgudens purpurstänkta
mantel fladdrar öfver jorden. Och dina ögons brinnande
glans, hur oförliknelig, hur skön! De äro för mig, hvad
solen och stjernorna äro för himlen. Milda, talande, blixtrande,
känslans ljuspunkter! själens eteriska kropp! o, ljusets ljus!
– eldiga uttryck! och din kind, hur fager och herrlig!
så fager, att ej rosens, icke solens kan vara täckare! Snö
och purpur och purpur och snö bilda dess milda prydnad.
Ingen annan är värdig att kyssa den samma, än en ljusets
härold. Jag har betraktat morgonrodnan och bäfvande
skådat dess oändliga prakt; men dess rosor vissna vid din
kinds hulda behag. Vid din anblick har morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
