Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Mollbergs epistlar. 1 - N:o 3. Skönhetslinier tecknade på en klippa nära Brunsvikens strand, vid åsynen af en englaskön, badande flicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sol och himmel och englar och salighet för mig uppgått.
Den största djefvul skulle vid din åsyn utropa: Gud
finnes! Han skulle blekna och nedfalla, som rimfrosten för
solstrålen, ja, han skulle ropa högre än afgrundens alla
tordön: en Gud lefver – ja, en Gud lefver, ty du lefver
och andas; och salighet finnes, ty du är himmel och salighet!
Du suckar. Ack! om denna suck kunde skapa sig till en synlig
gestalt, kanske iklädde den sig en liljas skapnad, eller tog
den formen af den skönaste fjäril.
Du ser dig åt sidan, och plockar på ett blad, hvarpå
en liten lysmask kryper. Han kan ej lysa. Stjernorna
slockna i solens närvaro. Du ser på en blomma vid strand,
och småler och räcker handen sakta åt henne. Ack! Kunde
hon röra sig, kunde hon förstå dig, bugande skulle hon då
nalkas din glans, öfvergifva vattnets andar och deras sagor,
den språksamma vassen, alla sina systrar och den smickrande
böljans spegel, för att få vid din barm ännu en gång andas,
höra huru en engels hjerta slår, luta sig med tårar till ditt
bröst, se ännu en gång på dig, såsom vi mot fästet vid en
öfverjordisk syn, sucka och dö. Blida, himmelska flicka!
Ännu förunnar du mig att betrakta din blundande prakt.
Du vänder dig mot mig och småler. Din mun är lik –
törnrosens halföppnade knopp: hur rund, hur täck, hur behaglig,
hur röd! Hvarföre kan du ej kyssa din egen purpurläpp, för att
få i en brinnande kyss tyda för dig sjelf din egen salighet i
denna stund. Den liknar ett rödt morgonskimmer, som sväfvar
öfver en rad af hvita sippor om våren. Tyst och stilla står du
der. Du behöfver icke tala. Du är sådan som sjelfva naturen.
Hon talar äfven då, när ej något ljud uppgår från hennes bröst.
Dina runda, välbildade, snöhvita armar likna ett famnande månsken,
hvilket vinkar och lockar, hvälfver sig sakta, sänker och höjer
sig mellan skuggorna. Nu sjunker solen i böljan, lik en glimmande
fröjdetår. Har din åsyn lockat henne, att så tidigt skynda sin kos?
Hon bortkastar sin spira, krans och mantel för att nedgå i vattnet
och badande få omfamna dig.
Men se uppåt rymden! I spetsen för stjernorna tågar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
