Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriska dikter - 5. Något om Slompen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till baka de gnäggade skimrande strålar.
Det gnäggandet hördes af Oden på stoln,
Der vaksam han satt och med korparne språka’,
Det hördes af Sleipner, som stampa’ och bråka’,
Det hördes af slumrande Freja i säng,
Det genljöd i Brages guldtvinnade sträng.
Då tyckte en hvar uti Valhalla sal,
Att synd det om Slompen, den trofaste, vore,
Af mossa och granris så illa han fore;
Den maten på längden är mustlös och skral.
Ett strå uppå halfåret icke han hittat,
Så tårögd han stått i sitt grantjäll och tittat.
Den bästa af kampar vid Arjeplogs fjärd
Väl vore en blidare skickelse värd.
Och hastigt for solskrindan upp öfver skog.
Man lassade drifvor på drifvor i skrofvet
Och stjelpte dem ut i det Ägirska hofvet.
Isfällarne drogos från skogssjön och floden
Och rymden guldsåddes af sjelfvaste Oden.
Ljusalfer i knippor man sände till jord
Att kalla upp gröngräs och blommor i nord.
Men Slompen allt blickar i springan hvar stund.
Då ser han, hur grönklädt det blifver på marken,
Hur träden slå nt sina manar i parken.
Af tjusande synen han vattnas i mund.
Nu reser han på sig, ser böljan i sunden
Ej mera med grimma vid stränderna bunden.
Han vädrar. En vårflägt far upp i hans nos,
Så ljuf som ett doft från den ångande ros.
Nu sträcker han på sig, en Simson i kraft,
Och slår med sitt bakben ut gafveln på stallet.
Det störtar och spillras i brakande fallet,
I molnen högt upp flyga grimma och skaft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
