Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriska dikter - Månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Visst är han föraktad, förnekom det ej,
Han stjernornas fästman och nattens lakej;
Ty sömn är den gud, hvilken alla berusar.
När månen der uppe i skyn går och snusar
Och nyser vid mogornas pipande sång,
Förmår ingen svara ett prosit en gång.
Ej är han som solen på långt när så het;
Mot henne i fruktbarhet blifver han bet.
Dock mycket hans måttliga lagom jag prisar.
Med brand och med torka han aldrig oss spisar,
Vill aldrig stoltsera och gör ingen blind
Och går ej som solen evinnerligt trind.
Det påstås, att mån’ pickanell bär i mund
Och derför han synes om kinden så rund,
Att ofta han stänker på blad och på buskar
Och små, små ifrån sig om qvällarne ruskar;
Men det är malice, ty i Hamlet det står:
»Var hvit som en snö, dock förtalet dig når.»
För sötaste farbror af lilja och svan
Han nämnes, som äfven af kråkan i gran.
Inunder hans slängkappa gräshoppan drillar,
I glans af hans stråle sig nattfly’t förvillar.
Hans växt såsom stjernornas står ej i knut
Och ej som polisens hans lykta tar slut.
Soldater ur skogarne pressar han ut,
De stå der och skyldra med glimmande spjut.
På vattnet med snöhvita finger han skrifver.
I molnenas höparm han trampar och klifver.
Sin mun ännu aldrig han hållit i hop,
Och derför som drinkare står han i rop.
Visst är han om sommarn försumlig en smul;
Men, lider det bara så der bortåt jul,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
