| I:320 |
Klara stjerna der i skyn
Med den liljehvita hy
Med den blicken, som i natten
Sänder kärlek, sänder tröst
Öfver land och öfver vatten,
Dig jag egnar lutans röst.
Bred omkring mig, bred en sjö
Utaf strålar! Låt mig dö
I ett eterhaf af tjusning
Under vestanvindars gång,
Under lönnars lena susning
Och en enslig talltrasts sång!
I den stilla qvällens stund
Sprid ifrån din klara mund
I min flickas blick en strimma
Och, då hon från mig är skild,
Måla för min sorgsna timma,
I hvar bölja hennes bild!
När i hamn från tidens haf
Bäddas skall den tysta graf;
Friden seglaren bereder;
Blifve du den stjerna då,
Som än blickar till mig neder
Från det nattomhöljda blå!
| I:321 |
Och när sist vid åskors knall
Bådas jords ooh himmels fall;
Må du då, o blida tärna,
Uti nya verldars rymd
Lysa mig som morgonstjerna,
Aldrig dunklad, aldrig skymd!
