han. Han är en Saul bland profeterna; men han är ock hufvudet högre än allt folket. Blif du den David, som fördrifver den onde anden från hans hjerta. Tro mig, du är den ende, som förmår att rädda åt fäderneslandet dess störste man. Ett sådant ändamål är värdt, att man gör sig möda dermed. Han kan äfven gagna dig. Han har mycket mera kunskaper, mycket större teknisk fulländning än du. Du har mycket mera helsa, mycket större mod, än han. På idé har ingen af er synnerligt öfverflöd: i genialitet skulle allmänt tillerkännas dig företrädet, om du icke hade hafsat till vägs med betydligt flera dåligheter än han. Hos honom döljer formens förträfflighet ofta innehållets trivialitet; hos dig bortskämmer formens sluskighet en skön idé. I collision med hvar andra kunnen I aldrig komma; men ett vänskapsförbund skulle båta er ömsesidigt.» Ett sådant bemödade sig Thomander om att bringa till stånd. Han skickade Dahlgrens handskrifna saker till Tegnér och säger i ett bref till den förre: «Jag är ett Hamburg mellan produktionsorterna Dahlgren och Tegnér: i brist på egna produkter drifver jag min lilla transito-handel med all möjlig krämarindustri.» Af ett annat bref ses, att några handskrifter funnits af Dahlgren, hvilka sedermera ej kommit till offentligheten. Sådana voro t. ex. Riksdagen i helvetet, Gamla och nya skolan samt Protokoll, hållet på spetsen af ett bränvinsglas. Tegnérs omdöme om det sista stycket och om Dahlgren anföres af Thomander till den senare: »Protokollet är ibland det bästa, han känner, icke allenast af dig, utan i allmänhet. -- Dahlgren har ganska mycken humor, ganska mycken invention, men är så slarfaktig i utförandet. Har han mycket studier? Läser han mycket?» -- Bredvid Thomanders utomordentliga uppskattning af Dahlgren få vi såsom motsats sätta J. L. Runebergs lika utomordentliga ringaktning för hans skaldskap. Efterverlden har ej velat instämma i någonderas domslut; deremot tyckes den vilja såsom sitt upptaga Tegnérs. Såsom så ofta, har denne gått kommande tiders uppfattning i förväg. I bref till B. v. Beskow (Efterlemnade skrifter II sid. 124) dat. 10 Nov. 1825, säger han: »Beträffande Dahlgren, så har jag för honom mycken aktning. Han är sedan Bellman dog vår störste, olyckligtvis också vår ende humorist. Jag har läst högst genialiska saker af honom, helst i manuskript. Två ting har jag likväl emot honom: det ena, att han ej tyckes ha studerat vitterheten, hvilken dock också fordrar litet flit och omtanke; det andra, att han alltför mycket vårdslösar det tekniska i versen. Det är sant, Bellman gjorde stundom så också; men en Bellman, liksom en Shakspeare, ha rätt att göra som de vilja