»Från födelsestunden har jag haft ett födelse- eller eldmärke, litet ofvanför nafveln, stort som ett rundstycke, rödt och på ytan något hårdt; från detta utgick, genom en körtelsträng, eller hur jag må benämna den samma, en liten växt, hvilken, stor som en ärt, hängde lös och var utan något slags egentlig känsel, efter hvad jag kan påminna mig. Ungefär några år före 1830 kom jag att, jag minnes icke nu huru, borttaga denna utväxt, antingen genom afnypning med naglarne eller genom sax. Någon olägenhet försporde jag ej deraf. Likväl började efter en tid födslomärket hårdna och vidga sig på bredden, och, då jag vid den tiden begagnade ylle näst kroppen, så, antingen genom dess skafning eller dragning, uppkom ett slags sårnad utan ömhet eller plåga, men som vätskade sig. Jag företog mig då, för att hindra yllet att draga eller klibba vid, att betäcka det onda med en plåsterlapp. Emedan jag ansåg sårnaden såsom ett naturens försök att afsätta något ondt, trodde jag det klokaste vara att låta den få vara i fred, i synnerhet då ingen värk eller minsta men deraf förspordes. Mera böjd att lefva i andens och fantasiens än verklighetens verld, tänkte jag sällan eller aldrig på mitt onda. Emellertid förökade sig hårdnaden så, att den år 1833 var som en sexstyfver till storleken, 1/8 tum djup, med skarpa kanter, utan känsel, och gående, som jag tyckte, ända in mot inelfvorna. Någon smärta medföljde ännu icke. Jag kunde utan möda gå, springa och dansa, ja jemväl ha kläderna tätt spända om underlifvet. Nu beslöt jag rådfråga en läkare. Han förordnade klorkalk-smör som frätmedel. Jag begagnade det en tid och var under allt detta i vanlig rörlighet, så väl i embetsgöromål som vid riksdagen. Men, då jag närmare kom att öfvertänka saken, fann jag gagnlösheten af denna föreskrift. Hårdheten hade nämligen, efter hvad jag tyckte mig kunna, gått så djupt, att för dess borttagande fordrats en anfrätning ända till inelfvorna. Jag tänkte då, att det var bättre, att naturen småningom gjorde detta, än jag sjelf. I förra fallet hann jag långsammare till det slutliga resultatet, döden, i senare hastigare. Året derpå blef jag hemfallen åt koleran, hvarifrån jag långsamt repade mig, och hvartill nära ett år behöfdes. Jag yppade då för den läkare, som mig vårdade, mitt fysiska onda ofvan nafveln. Huru mycket han förstod deraf, lemnar jag derhän; men han började med att föreskrifva cerat, hvilket naturligtvis tjente till intet. Han föreslog då svältkuren. Jag var villig till allt och slet med tålamod mina nio veckor, och tre dertill. De första 3 à 4 veckorna skötte jag min tjenst; men sedan blef jag allt mera kraftlös, dock ej så, att jag ju icke höll mig uppe och var dagligen ute. Kuren gjorde ingen förändring på det onda. År