1836 började jag få men deraf. Trängre kläder kunde jag ej mera fördraga, stickningar och svåra ristningar infunno sig, och såret vidgades mer och mer. Jag böjade nu förstå, att saken ej stod att hjelpa. Man lät mig förmärka, att det var kräftan. »Godt» tänkte jag, »här gäller nu mod, tålamod och framför allt att spela rolen af en frisk.» Jag besvor läkaren hålla mitt onda hemligt, emedan derpå berodde min familjs soutien. Jag hade nemligen inträdt i riksgälds-kontoret 1834, och med tillhjelp af det arfvode, jag der egde, kunde jag underhålla nätt och jemt mitt hushåll; ty som komminister hade jag knappt 2,000 R:dr rglds inkomst. Att söka pastorat var för sent; att draga mig ur verlden gick ej an. Jag spelade alltså ett maskeradt spel. Jag var med på kalaser, dryckesgängen, skref vers, orerade, predikade och gick på i andans svett uti min tjenst. När jag var i ensligheten, kände jag först plågorna och det i dubbelt mått. Ofta måste jag flera timmar obemärkt kasta mig på min säng för att hvila ut den arma lekamen och sedan inför menniskor se tapper och modig ut. Emellertid, som ingen anade mitt stora elände, lyckades mig vid 1840 blifva riksdagsman, hvarigenom jag fick behålla qvar mitt fullmägtigsskap och sålunda blifva tills vidare satt i förmåga att kunna försörja de mina. Hvad jag slet under nämde riksdag, i synnerhet i utskotten, förmår jag icke omtala. Mången gång, förnämligast då kyla råkade komma i det onda eller jag blef kall om fötterna, var jag halft förtviflad. Hela bröstet tycktes härvid vara af ristningar och värk angripet. Vid väderskiften kände jag svåra smärtor. Nu började jag få svårt vid att röra mig. Åka förmådde jag knappast. Det vackra Haga, Stallmästargården, Solna skogen, m. m. voro nu evigt försvunna för mig. Jag förmådde icke en så lång utvandring. Likså plågsamt blef det mig att skrifva, vare sig stående eller sittande. -- Nu, när jag skrifver detta, är såret ett qvarter på längd och två tum bredt och väl en tum djupt och går allt längre uppåt bröstet. Halfva dagarne måste jag ligga. Om nätterna, oaktadt de mjuka sängkläderna, har jag svårt att hvila på sidorna. På rygg har jag på trenne år icke kunnat ligga. Det är obegripligt, att jag ännu kan lefva. Hvar gång jag predikat, känner jag en ömhet i bröstet flera dagar efteråt. Bäst mår jag, då det om vintern är 3 à 4 grader blidt eller bra kallt. Blåst är min pina; om jag äfven är inne, mår jag derunder illa. Qvällarne äro mig svårast, i synnerhet vid väderskiften mot nederbörd. I half förtviflan måste jag då ut för att glömma för en stund mitt qval och dölja det för min familj. Sådan är min belägenhet, i sanning icke den afundsvärdaste. -- Huru jag sedan år 1835 sjelf skött mitt onda, vill jag