Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Karl Aug. Nicanders jordfästning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så ock med sången. Ve, om han förglömmer
Sitt höga vad för jordens glittergrus,
Förspiller kraften, känslans flöde tömmer
Till offring blott åt stundens korta rus.
Ovärdig då det kall utaf naturen,
Hvartill han född och korad var och buren,
En ljusets falla engel blott han är,
Som, hvart han går, sin straffom med sig han
För sådan flärd och sådan sanslös yra,
Som tär sig sjelf i dårande begär,
Ej stämde han till sånger upp sin lyra,
Hvars gömda aska vi begråta här.
Ej den kaskad, som grant för ögat spelar,
Men faller ned och intet duggregn delar
Åt markens ros, han var, – en gyckeldröm; –
Nej, denna klara, friska vattuström,
Som på sin yta dagens konung speglar
Och himlens blå och stjernans milda glans,
Och som, hvarthän han genom tälten seglar,
Välsignande befuktar gräsets krans,
Åt vandrarn bjuder svalkande sin bölja
Och, der han går bland fjellar att sig dölja
I underjordiskt, hemligt, stilla lopp,
Sin guldsand kastar uti dagen opp.
Dock äfven här sig många missljud blanda
Med harmoniena klara, rena ton.
Hvem kan en tafla utan skuggor randa?
När utan något moln stod himlens son?
Ju längre upp som själen vingad stiger
Och sig åt ljuset och dess huldhet viger,
Ju bittrare att åter från dess höjd
Sig sänka ned till jordens tomma fröjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
