Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till brodren Kullman den 21 April 1828, då han afflyttade till sitt pastorat i Södertelje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der grisen skållas, skinkmärrn skrapas
Och hönan värper hvar minut
Och hvarje resande begapas,
Som ämnar färdas söderut;
Der Mälarn kastar upp sin bölja
Med ljusblått vatten i sin mund
Och kysser vikens rosensprund;
Der skuggor sig i djupet dölja
Af Floras dal, Diana lund;
Der soln hvar qväll sitt guldhår tvättar
Och månen tumlar öfver skog
Och korpar, luftens svarta vättar,
Sig hvila på borgmästarns plog;
Der dagen smeker qvällens tärna
Och silfvertårar droppa ned
Från midnattstimmens ljusa stjerna
I dagg på fältets skumma hed;
Der gny af kärror ständigt ramla
Och dammet pudrar hvarje träd
Och pastor går i famn att samla
Sin tionde af gräs och säd.
Det är, med ett ord, Södertelje och brodren Kullman,
som för detta ögonblick utgöra ett kärt och angenämt ämne
för min betraktelse.
Broder! hvad vore väl jorden, ja, hvad vore menskligheten,
om ej städer funnes? Precis det samma, som en
rock utan knappar. De hopfästa och sammanknäppa det
hela. Kain bygde den första stad. Der var han sjeif borgmästare
och pastor.
Men hvad vore, å en annan sida, en stad utan sIn dirigerande
och styrande kyrkoherde? Som ett lås utan nyckel,
en säck utan mjöl, en himmel utan sol, en synål utan öga,
en bål utan slef. Menniskan (det är länge sedan bevist)
är af den natur, att hon helst vill gå på fyra, ehuru hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
