Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min resa till Småland. Fragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med förstånd och fri vilja valt detta slags åkdon till min
tron, dels för att på mig sjelf anställa rön, till hvad grad
menniskan förmår bära lifvets besvärligheter, för att
sedermera i ett ode närmare utveckla detta ämne, dels med
afseende på mina hemorroider i bröst och hufvud, hvilka
under vintern ostraffadt fått grassera och nu på våren skulle
uppskära sina gerningars frukt. Sedan jag kommit utom
tullen var dock plågan snart förgäten. Hur ljuft, att genast
på ögonblicket få öfverlemna sig åt fantasiens, hela trollverld,
få kasta all den duskiga bråten af det förflutna bakom sig,
för att med desto klarare ögon blicka fram mot det kommande!
Huru himmelskt, att ila nya föremål till mötes och
få, utan att vara någon i vägen, slå ut sina armar i den fria
rymden, omfamna himmel och jord och trycka dem båda till
sitt hjerta! Också njöt jag allt detta i rågadt mål. Ingen
lärka syntes hafva försummat sig att flyga upp till bön i
det stora templet, der solen redan stod på predikstolen och
föreläste morgonkapitlet, medan månen i en vid spögubbskapprock
af skyar stödde sig mot den vestra ingången. En
stor, skön tafla af guld, asur och purpur hängde med sina
englahufvud öfver bergens altaren, hvarifrån moln af rökverk
uppstego. Dagens alla föremål lågo i hela sin rika färgglans
utbredda för mitt öga. Tusen vestanvindar och fjärilar
flögo som drabanter kring åkdonet. Till höger och venster
framskredo löfrika lunder, blomsterbesådda ängar och vajande
sädesfält. Der låg en af dagg skimrande morgonklädning
öfver kullarne, der ett kröningstäcke, hvaruppå solljusets sju
kronor framblänkte, der upphann man en höjd, på hvars
topp man satt som en fogel och blickade ned öfver fälten.
Med skäl kan man säga, att de första stationerna från
Stockholm söder ut äro rätt angenäma. Öfver allt möter man
löfdungar till den mängd, att de skulle kunna förslå till en
evinnerlig löfhyddohögtid åt alla Abrahams efterkommande.
Snart blef jag dock störd i dessa mina drömmar af en
liten motgång, hvarpå en resande ej sällan har att bereda
sig; mitt åkdon gick sönder. Jag har sökt uttrycka denna
händelse i nedan stående betraktelse öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>